Så här beskrivs hur skapelsen sker, hur vi, de levande varelserna, gör vår ärorika entré i denna värld genom att bli befruktade av den Högste Herren. Och vi känner alla till detta exempel, vi har alla erfarenhet av en liknande process i den materiella världen. Där har vi också en mor och en far. Det är vad vi alla har, det är så vi är här, varför vi är här. Och på ett liknande sätt, om detta sker i liten skala, så sker detta också för hela den materiella världen. Den materiella naturen tillhandahåller kropparna, modern, moder natur, säger vi. Så modern tillhandahåller kroppen, men livet, själen, ges av Krsna, befruktas av Krsna, den fader som ger fröet. Detta säger Krsna Själv i Bhagavad-gita: ahaṁ bīja-pradaḥ pitā. "Jag är den frögivande fadern till alla levande varelser." Så Srila Prabhupada säger mycket tydligt att denna idé eller detta antagande, att de levande varelserna blir till genom samverkan mellan materiella element, inte stöds här. Detta är inte en del av den vediska förståelsen. Dessa moderna vetenskapsmän kan försöka väldigt hårt att förklara detta för oss, de kan till och med tro på det själva, men det är inte särskilt logiskt. Vi har ingen erfarenhet av detta. Hur skulle något högre kunna komma från något lägre? Det är inte möjligt. Något lägre kan komma från något högre eftersom några av det högres egenskaper också kan finnas i det lägre, det kan ha mindre än vad originalet har, men tvärtom är det inte möjligt. Hur skulle något högre kunna komma från något lägre? Hur är det tänkt att gå till? Hur logiskt är detta? Det är inte alls logiskt, och ändå är detta den moderna teorin. Och eftersom den presenteras av så kallade vetenskapsmän tenderar folk att tro på detta. De tänker inte riktigt på det. Och Srila Prabhupada förklarar i innebörden hur den materiella världen är en förvrängd reflektion av den andliga världen. Och Srila Prabhupada ger ett underbart exempel, som han alltid gör med så många underbara exempel för att hjälpa oss att förstå denna djupa filosofi. Han säger att den andliga världen är som eld och den materiella världen är som värme. Ett underbart exempel, så enkelt och ändå så uppenbart. Vad menar han då med detta? Han förklarar, han säger att i den andliga världen är Krsna som eld. Eld är något som vi alla kan se. Att förnimma eld är mycket enkelt. Man kan bara se den. Den har en form och man kan se den och man förstår att den finns. Så man tvivlar inte på dess eksistens eftersom man ser den direkt. I den materiella världen finns det värme. När vi nu befinner oss någonstans och känner värme, känner närvaron av värme, vad betyder det? Det måste finnas en eld någonstans i närheten. För utan eld finns det ingen värme. Så även om vi inte ser elden kan vi dra slutsatsen: "Aha, det finns värme här, det måste finnas en eld någonstans döljd för min syn. Jag kan inte se den, men den måste finnas där, för utan eld finns det ingen värme."
Det är så uppenbart, det är så enkelt, men så underbart förklarat av Srila Prabhupada, så att till och med trögtänkta Kali-yuga-människor som vi kan förstå det. Det är så uppenbart. Det är så underbart förklarat av Srila Prabhupada. Det finns värme, det måste finnas en eld. Det är så uppenbart. Vi ser en viss intelligens, att allt detta inte bara, att hela denna materiella värld, hela denna skapelse inte bara är något kaos, även om vi försöker hårt att skapa ett stort kaos av det, så har det av naturen en ordning, en perfekt ordning. Det finns en stor intelligens bakom detta. Så även om vi inte ser denna intelligens, även om vi inte ser Krsna, så kan vi utifrån det intelligenta arrangemang som vi uppfattar förstå att det måste finnas en Krsna. För hur skulle det utan Krsna, utan Gud, kunna finnas en så perfekt ordning, kunna finnas en så intelligent design, ett så intelligent arrangemang? Det är inte möjligt. Så detta är ett argument vi har hört en miljon gånger: "Varför påstår ni Hare Krsna-folk att det finns en Gud, och att Han till och med har ett namn, Krsna? Men kan du visa mig Gud? Jag vill se Gud." Och om de inte ser, vill de inte tro att det finns en Gud. Men det är inte så man kan förnimma Gud, det är inte så man kan se Gud, det är inte så man kan känna Guds närvaro. Det är inte så att Gud förväntas göra något för att du ska tro på Honom. Det är inte så att Han är skyldig att göra något så att du nådigt accepterar Hans eksistens. Det är vi som borde försöka förstå Hans eksistens, inte för att göra Honom en tjänst, utan för att göra oss själva en tjänst, för vår egen skull. Vi tjänar på det, vi har nytta av det om vi förstår att det finns en Gud och hur Han är, och att vi är Hans delar och att vi har en evig relation. Vi drar nytta av detta. Han bryr sig inte. Det betyder ingenting för Honom. Så här i Srimad-Bhagavatams tredje kanto beskriver Kapiladeva i mycket stor detalj den materiella världens natur, hur den blir till och sedan upprätthålls under en tid och sedan upplöses, och sedan blir till igen. Och vi kan undra, vad är allt detta bra för? Vad tjänar det till? Varför så mycket besvär? Varför så många utvecklade arrangemang? Så jag tror att det finns åtminstone två anledningar till varför denna materiella värld blir till om och om och om igen. Och nu är det dags för publikdeltagande så att ni inte somnar. Så jag skulle vilja fråga någon, kan någon ge en eller till och med två anledningar till varför? Ja.
Q: En anledning är att den levande varelsen har en önskan att njuta oberoende av Krsna. Krsna tillhandahåller det.
A: Ja, underbart. Du kan till och med ange den andra anledningen också.
Q: Den andra anledningen är att när själen är trött på att försöka njuta i den här materiella världen, kan den återvända till Krsna, gå tillbaka.
A: Ja. För det första uppfyller Krsna den levande varelsens önskan genom att tillhandahålla en lekplats för att leva ut sin dåraktiga ambition att försöka vara Gud, att låtsas vara Gud. Och å andra sidan hoppas Krsna: när har dessa dårar lidit tillräckligt och tar sitt förnuft till fånga och kommer tillbaka dit de hör hemma? Så Krsna gör detta, Han tillhandahåller denna skapelse så att vi får en chans att gå tillbaka till Krsna. Det är därför detta enorma arrangemang finns där, varför så mycket möda läggs ner, så att vi kan dra nytta av det och gå tillbaka till Krsna. Och så, när skapelsen går mot sitt slut, är varje levande varelse förkroppsligad. Alla av oss är förkroppsligade i någon specifik form, i enlighet med vår karma, vad den än må vara. Och sedan kommer upplösningen...
Det händer ingenting under en tid, och sedan skapas den materiella världen igen. Och då finns kropparna där alla redan. Alla dessa olika former av levande varelser, Srila Prabhupada nämner några halvgudar, människorna, djuren, fåglarna, de finns alla där. Och på grund av denna Herrens befruktning genom att sända andesjälar till den materiella världen finns det redan kroppar som de träder in i. Och de träder in i samma kroppar som de lämnade vid tiden för upplösningen. För i enlighet med karma har varje levande varelse en specifik tid som han eller hon måste tillbringa i en viss kropp. Och när upplösningen äger rum kanske den perioden inte är slut. Den kanske bara är någonstans i mitten. Så den levande varelsen har fortfarande lite tid kvar i den kroppen. Så detta är den första kroppen som den levande varelsen tar när skapelsen börjar igen, samma kropp. Det betyder inte exakt samma kropp, utan samma art. Om andesjälen vid tiden för upplösningen befann sig i en fiskkropp, till exempel, är den första kroppen som den levande varelsen kommer att ta när den nya skapelsen äger rum en fiskkropp, för att fullborda sin ödesbestämda tid i den arten, i den kroppsformen, och sedan gå vidare till andra kroppar. Så Srila Prabhupada förklarar mycket tydligt denna idé hos Darwin, att det i början bara fanns någon ursoppa, att det bara fanns typ ett eller två kemiska element, och sedan lades några fler mystiskt till, och några fler, lite väte eller vad som helst, och sedan var liv möjligt. Och sedan utvecklades några små, obetydliga bakterier, och sedan vidare och vidare, och så är vi här, miljontals år senare, mänskliga varelser. Grattis, välkomna till den materiella världen. Det här är bara nonsens. Nej, alla kroppar finns där. Hur skulle det annars vara möjligt att Brahma är den förstfödde? Universums livslängd mäts i hans, det är hans livslängd. Universums livslängd är hans livslängd, hundra år för Brahma. Och han är den mest intelligenta, hans kropp består av ren intelligens. Han har ingen grov fysisk kropp som vi. Så med deras logik skulle det gå ända från en encellig levande varelse upp till Brahma, och han skulle först dyka upp efter miljontals och miljarder år, eftersom han är den mest intelligenta, han är den mest utvecklade, han bor på den högsta planeten i den materiella världen, Brahmaloka, nästan intill, ja, praktiskt taget intill Vaikuntha. Så alla deras förklaringar, all deras kunskap och alla deras teorier, allt är upp och ner, allt är tvärtom. Brahma är den förstfödde levande varelsen, och han tillhandahåller alla dessa nödvändiga kroppar i vilka Krsna befruktar andesjälarna. Det är så det förklaras. Och det är så vi kan ta det. Vi vet inte bättre. Vi kan bara spekulera. Vi kan bara kalla det vetenskap och kalla det kunskap eller vad som helst, men allt är bara spekulation, det är helt enkelt inte möjligt att ta reda på det på det sättet. Om vi vill förstå vad som verkligen hände eller hur det verkligen hände eller varför det händer, måste vi ta kunskap från Vedas. Detta är inte vanlig kunskap. Veda är Visnus andedräkt. Det är skillnaden mellan Visnu och oss. När vi andas ut tar folk ett steg tillbaka. Och det är därför folk måste använda munspray så att det inte är så outhärdligt för andra. Det är vår andedräkt. Men när Krsna, när Visnu andas, kommer Vedas ut. Först senare, i början av Kali-yuga, i slutet av Dvapara-yuga, tog Vyasadeva, Krsnas litterära inkarnation, sig besväret att skriva ner det, eftersom det fanns ett behov av det. Förr i tiden behövde folk inte böcker. De kunde bara höra något från sin guru och de kom ihåg det. Men sedan kunde Vyasadeva se att människor i Kali-yuga kommer att ha ett så kort, dåligt minne att de inte kommer att kunna komma ihåg saker. Så de behöver böcker så att de kan läsa om och om igen. Så Vyasadeva skrev ner det. Men i själva verket är Veda Visnus andedräkt. Och inte bara när Krsna gör något, när Visnu gör något är det spektakulärt och extraordinärt, utan även när Hans följeslagare gör det. Precis som Hans bärare, Garuda. Garuda flaxar med vingarna när han bär Visnu till olika platser. Och medan han flaxar med vingarna kommer Sama-veda ut. När vanliga fåglar flyger och flaxar med vingarna virvlar det bara upp lite luft. Men när Garuda flaxar med vingarna produceras Sama-veda, blir till. Så detta är inte vilken vanlig kunskap som helst som vi talar om. Denna kunskap är icke-olika Krsna, eftersom den kommer direkt från Krsna. Och vi vet att allt i relation till Krsna är Krsna. Det finns ingen skillnad mellan Krsna och Hans namn, Hans tillbehör, Hans egenskaper, Hans aktiviteter, Hans dhama, och så vidare. Det finns ingen skillnad. Så denna vediska kunskap är inte vilken vanlig kunskap som helst. Det är inte någon kunskap från bokhandeln. Det är därför vi inte bryr oss om att läsa Time Magazine varje morgon, eller läsa så många andra böcker. Nej, vi läser Srimad-Bhagavatam, eftersom vi förstår att detta inte är vilken vanlig kunskap som helst, detta är kunskap som kommer direkt från Krsna. Och när Krsna förklarar saker kan vi acceptera det som sant, som verklighet, för ingen vet bättre än Krsna. Han skapade allt detta. Han tänkte på alla dessa saker. Hans intelligens ligger bakom allt detta, så vem vet bättre hur det fungerar än Han Själv? Så när Han förklarar det kan vi bara godta det så. Det kanske inte alltid låter logiskt för oss, eftersom vi är så begränsade i vår förståelse, vår intelligens är så liten. Men vi har ingen bättre källa, så vi kan lika gärna ta det tills vi hittar något bättre. Nej, vi ska försöka vara nöjda med det. Så Janeshvara Prabhu förklarade så fint den andra anledningen till att denna materiella värld fortsätter om och om och om igen. Och jag vill egentligen inte gå närmare in på detta, mer i detalj, för ni är alla naturligtvis välkomna att själva läsa den tredje kanton om ni är intresserade av att få veta mer om den materiella världen och hur den skapas. Om ni är vetenskapligt sinnade är ni välkomna, ni är inbjudna att läsa Srimad-Bhagavatam, den tredje kanton, Herre Kapilas undervisning. Och om ni inte är nöjda och om ni vill ha mer, kan ni läsa den elfte kanton i Bhagavatam. Där förklarar också Nava-yogendrorna i detalj den materiella världens natur för Maharaja Nimi. Så ni kan läsa detta själva. Det finns ingen anledning att diskutera detta i timmar. Men Janeshvara Prabhu förklarade att Krsna gör detta för att vi ska få en chans att lämna denna materiella värld och gå tillbaka till Krsna, till vårt eviga hem. Och så var detta faktiskt en av de frågor som Maharaja Nimi ställde till Nava-yogendrorna: "Hur tar man sig ut ur detta? Nu har du förklarat i detalj den materiella världens natur, hur den blir till, hur skapelsen sker, men hur tar man sig ut ur detta?"
Och en av Nava-yogendrorna, Antariksa...
Sri Antariksa ger ett underbart svar. Och jag skulle vilja läsa dessa två verser för er, för de är bara så fina. De är svaret på hur man gör detta, hur man tar sig ut ur denna materiella värld.
{{
śravaṇaṁ kīrtanaṁ dhyānaṁ
harer adbhuta-karmaṇaḥ
janma-karma-guṇānāṁ ca
tad-arthe 'khila-ceṣṭitam
īṣṭaṁ dattaṁ tapo japtaṁ
vṛttaṁ yaccātmano priyam
dārān sutān gṛhān prāṇān
yat parasmai nivedanam
}}
Och det betyder att man bör höra, förhärliga och meditera över Herrens underbara transcendentala aktiviteter. Man bör särskilt bli absorberad i den Högsta Gudomliga Personlighetens uppenbarelse, aktiviteter, egenskaper och heliga namn. Således inspirerad bör man utföra alla sina dagliga aktiviteter som ett offer till Herren. Man bör utföra offer, välgörenhet och botgöring uteslutande för Herrens tillfredsställelse. På samma sätt bör man endast mässa de mantras som förhärligar den Högsta Gudomliga Personligheten, och alla ens religiösa aktiviteter bör utföras som ett offer till Herren. Vad man än finner behagligt eller njutbart bör man omedelbart offra till den Högste Herren, och till och med sin hustru, sina barn, sitt hem och sitt själva livsluft bör man offra vid den Högsta Gudomliga Personlighetens lotusfötter. Så detta är ett mycket fint svar som han ger här till Maharaja Nimi, och därmed till oss alla, hur vi kan lämna denna materiella värld, hur vi kan ta oss ut ur den, hur vi kan lämna den för gott. Och så säger han här att man särskilt bör bli absorberad i den Högsta Gudomliga Personlighetens uppenbarelse, aktiviteter, egenskaper och heliga namn. Så jag tänkte att vi under resten av tiden kunde göra just det: absorbera oss i den Högste Herrens uppenbarelse och andliga aktiviteter, i hoppet om, bland annat... Naturligtvis för att behaga Krsna, och också för att hoppas att vid slutet av detta liv gå tillbaka — Jaya Pañca-tattva — gå tillbaka till den andliga världen. Och jag vet inte exakt när, men jag tror att det snart kommer att vara Govardhana-puja. Vanligtvis är det i oktober, i Kārtika-tid, så det kan inte vara långt borta. Jag vet inte det exakta datumet, men det är snart, eller hur? Hur som helst är det inte så viktigt. Det spelar ingen roll med en dag eller två mer eller mindre, men det kommer mycket snart. Så jag tänkte att detta är ett mycket bra tillfälle att tala lite om den specifika uppenbarelsen av Krsna och den specifika lekfulla aktiviteten, līlā, hos Krsna. Och vi vet alla, vi har hört det så många gånger och förmodligen också läst det, att Krsna lyfte Govardhana-höjden i sju dagar på lillfingret på Sin vänstra hand. Och naturligtvis är Govardhana-höjden inte tillräckligt stor för att alla invånare i Vrndavana, och särskilt deras kor — de hade så många kor — skulle ha haft plats under Govardhana-höjden. Så någon kanske undrar över detta: hur var detta möjligt? Alla invånare i Vrndavana och alla deras kor och kalvar skyddades alla av denna Govardhana-höjd som ett enormt paraply, men den var inte tillräckligt stor. Så det stämmer inte ihop. Så Visvanatha Cakravarti Thakura förklarar att genom Krsnas beröring blev Govardhana-höjden så ekstatiskt uppfylld att den expanderade och blev mycket större, tillräckligt stor för att de alla skulle få plats under den. Okej, så nu är vi här i Vrndavana, och en kränkt Indra sänder alla dessa Saṁvartaka-regnmoln och för med sig massor av regn och massor av åska och allt möjligt, förskräckligt väder, och vill straffa vrajavasierna för deras försyndelse mot honom. Och alla invånare och alla kor och kalvar är under paraplyet, så det finns ingen skada för dem. Men hur är det med djuren på höjden? Har ni någonsin tänkt på det? Jag menar, på varje höjd finns det några djur, några rådjur, och några, vad vet jag, fåglar, och så många djur finns där på berget också. Men Krsna lyfte detta berg, så hur var det med dem? De är också invånare i Vrndavana, de är också vrajavasier, inte sant? Ja, det är de. Så Visvanatha Cakravarti Thakura förklarar så fint att när Krsna lyfte höjden var toppen av Govardhana-höjden ovanför molnen. Den var så hög att den var ovanför molnen. Och så alla djuren på höjden som befann sig på kanten av höjden, de sprang mot toppen, och så var de ovanför molnen, och så fick de inte heller något regn. Så det var så Krsna skyddade alla invånare i Vrndavana, under Govardhana-höjden eller ovanpå Govardhana-höjden. Och Indra var mycket frustrerad eftersom han inte kunde straffa någon. Krsna har verkligen humor. Krsna vet verkligen hur man gör saker på ett så underbart sätt. Det är bara fascinerande. Det är bara så fint att meditera över hur Krsna gör saker, hur Han uppnår så många syften med en enda aktivitet. Precis som gopierna, Krsnas käraste hängivna, de var naturligtvis alltid mycket sorgsna när Krsna gick ut på betesmarkerna med korna, för det var den tid då de inte kunde se Honom. De var separerade från Honom, och för dem var detta helt förskräckligt. De förbannade till och med Brahma och sade: "Vilken värdelös skapare du är! Du har gjort dessa ögon, och de måste blinka så ofta. Vilken dåre du är ändå, för under det bråkdelen av en sekund kan vi inte se Krsna! Så vad är det för nytta med dessa ögon?" Så för dem att inte kunna se Krsna, det är som, vad säger Herre Caitanya, yugāyitaṁ nimeṣeṇa, det är som en hel yuga, ett ögonblick känns som en lång yuga. Så gopierna var inte särskilt nöjda när Krsna gick ut på betesmarkerna, eftersom de måste vänta ända till kvällen tills Han kom tillbaka så att de kunde se Honom igen. Så vad gör Krsna? Han lyfter höjden och Han kallar på alla: "Kom igen! Kom hit, Jag ska skydda er!" Och i sju dagar och nätter står Han och alla vrajavasierna under detta paraply, under Govardhana-höjden. Krsna kunde inte gå någonstans eftersom Han hade denna höjd på sitt lillfinger, så Han kunde inte gå någonstans. Han stod bara där i sju dagar och sju nätter utan avbrott, precis som vi lade märke till — vi hörde detta tidigare — sju dagar, sju nätter, ringer det en klocka hos er? Ja, Sukadeva Gosvami talade i sju dagar och sju nätter utan avbrott om Śrīmad-Bhāgavatam för Maharaja Pariksit. Så även här har vi Krsna som i sju dagar och sju nätter lyfter Govardhana-höjden. Nu under denna tid kunde alla invånare i Vrndavana, och särskilt gopierna, äntligen se Krsna utan avbrott, varje dag, varje natt. Krsna kunde inte gå, eftersom Han höll paraplyet, Han höll höjden, så Han kunde inte gå någonstans. Och alla invånare i Vrndavana blev så ekstatiska, så tillfredsställda av att bara titta på Krsna.
"Vad gör Han nu igen? Han har redan gjort så många otroliga saker, men nu överträffar Han verkligen Sig själv. Han lyfter helt enkelt en höjd för att skydda oss. Hur underbar är inte denne Krsna."
De var så häpna, de var så lyckliga, så ekstatiska, de glömde helt bort att äta och dricka och sofa, precis som Maharaja Pariksit. Eftersom de inte kunde gå någon annanstans — så fort de skulle lämna skyddet under höjden var det allt detta regn, och hur som helst fanns det ingenstans att ta vägen eftersom det var vatten överallt. Men de ville inte gå hem för att få lite mat eftersom de var helt tillfredsställda av att bara titta på Krsna. De kunde helt enkelt inte ta ögonen från Honom. Och Visvanatha Cakravarti Thakura förklarar att det inte var så att vissa invånare i Vrndavana såg Krsna framifrån och vissa bakifrån. Nej! Försök att lista ut det! De såg alla Krsna framifrån. De såg alla Hans vackra ansikte. Även om de befann sig på olika platser under höjden, så såg de alla Krsna framifrån. Försök att lista ut det. Detta är Krsna. Det är därför om du tittar i Śrīmad-Bhāgavatam, kapitlet efter kapitlet som beskriver denna līlā där Krsna lyfter Govardhana, kallas "Underbare Krsna." Det är namnet på kapitlet efter Govardhana-höjdens līlā. "Underbare Krsna," för det är vad Han är. Han är helt enkelt underbar. Han gör helt enkelt saker på ett så fantastiskt sätt, på ett så spektakulärt sätt att vi kommer att behöva lång tid för att försöka lista ut allt detta, försöka förstå en liten del av det. Och vi kan ta hjälp av ācāryas, som till exempel Visvanatha Cakravarti Thakura, som förklarar dessa saker på ett så fint sätt, på ett så sött, humoristiskt sätt. Det är bara så underbart att läsa dessa kommentarer av Visvanatha Cakravarti Thakura till den tionde kanton. Han ger en så djup insikt i dessa Krsnas lekfulla aktiviteter. Han lyfter fram så många detaljer som inte finns i själva texten när Sukadeva Gosvami talar dessa verser. Så Visvanatha Cakravarti Thakura finner så mycket mer, han läser mellan raderna kan man säga, han finner så mycket mer där. Och det är så fint att läsa dessa insikter och förverkliganden hos ācāryas. Det är så sött, det är så fint. Det är så hjälpsamt för att försöka förstå Krsna bättre, Hans natur och varför och hur Han gör saker. Vi vet alla att Krsna spelar på Sin flöjt. Och Han är inte bara en vanlig flöjtspelare. När Krsna spelar på Sin flöjt är detta inte bara musik. Det är en så attraktiv, underbar vibration att när gopierna hör detta ljud tappar de helt förståndet. De blir helt galna. Och de glömmer allt, de släpper allt och springer omedelbart till Krsna. De följer omedelbart varifrån ljudet kommer. Men det är inte bara människorna som blir helt bedårade av detta ljud från Krsnas flöjt, utan alla levande varelser. Allt blir helt upp och ner. Det beskrivs att när Krsna spelar flöjt blir de rörliga levande varelserna, som korna till exempel, som orörliga levande varelser, eftersom de blir så chockade på ett positivt sätt. De blir mållösa. De kan helt enkelt inte röra sig längre. De kan inte röra sig längre eftersom de är så fascinerade och så förälskade i detta ljud de hör. Och det fungerar åt andra hållet också, att orörliga levande varelser, som till exempel vatten — vatten är inte medvetet i den bemärkelsen, det är orörliga levande varelser, som träd eller vatten. Så detta vatten blir så ekstatiskt av att höra Krsnas flöjtljud att det börjar dansa. Och vattnet, som normalt bara rinner nedåt, vart det än tar vägen härnäst, börjar det röra sig uppåt och dansa runt för att behaga Krsna och för att uttrycka sin ekstasi och sin ekstatiska sinnesstämning. Och en av anledningarna till att vattnet blir så ekstatiskt, att sjön eller floden blir så ekstatisk, är att hennes son, bambun, som Krsnas flöjt är gjord av, nu är i Krsnas hand, och Krsna använder den för att frambringa detta underbara ljud. Så de är så stolta: "Min son, bambun, frambringar nu detta underbara ljud." Så de är så stolta över att de har en förbindelse med Krsna, att de kan erbjuda något till Krsna, sin son, bambupinnen, som Krsna använder som en flöjt, att det blir så ekstatiskt. Så det som pågår där i Vrndavana, och det som händer när Krsna lyfter Govardhana-höjden, sättet som Han utbyter kärlek med alla invånarna på, det är helt underbart. Det pågår i sju dagar och sju nätter. Och Visvanatha Cakravarti Thakura beskriver hur gopierna, till exempel, använder detta tillfälle till att utbyta kärleksfulla blickar med Krsna, obemärkt av alla andra. För normalt får de givetvis inte göra detta. De övervakas av sina äldre, de övervakas av sina män eller av någon, de övervakas, för detta är inte ett tecken på kyskhet att titta på ett kärleksfullt sätt på en annan man, att utbyta kärleksfulla utbyten, sidoblickar med en annan man som man inte är gift med. Men där kan de göra det, obemärkt av alla, eftersom de är i bakgrunden, de är inte så nära Honom som de andra. De är i bakgrunden, och därför använder de detta tillfälle till att utbyta amorösa blickar med Krsna. Och de är mycket tillfredsställda, de är mycket lyckliga över att de har detta tillfälle att göra detta. Så Krsna lyfter Govardhana-höjden, ja, för att straffa Indra, för att krossa Indras stolthet, men Han gör det också för att uppfylla Sina hängivnas önskningar, för att låta dem få det som de längtar så mycket efter, och som de under normala förhållanden inte kan få. Så vi kanske tänker: "Åh, denne dåraktige Indra! Hur vågade han attackera invånarna i Vrndavana, Krsnas egen familj, Krsnas egna följeslagare?" Ja, men han är också ett instrument i Krsnas līlās. Han hjälper också Krsna att skapa scenen, att ordna ramen så att Han kan uppfylla Sina hängivnas önskningar och ha kärleksfulla utbyten med dem. Så om vi tittar lite djupare på denna līlā, varför den utförs, varför den äger rum, kan vi se att Krsna faktiskt använder detta för att uppfylla gopiernas önskningar och låta dem få det som de under normala omständigheter inte kunde få. Eller bara — och det är detta jag skulle vilja avsluta med — ta ett annat exempel där Krsna straffar Kaliya, ormen i sjön som har förgiftat sjön i Vrndavana. Så det kan verka som, och naturligtvis är det vad det är, Krsna straffar Kaliya och driver bort honom, men när Kaliyas huvuden kommer upp och försöker skada Krsna, försöker attackera Krsna, då sätter Krsna Sin fot på dessa huvuden. Och medan Han gör detta, dansar Han.
Så gopierna står på Yamunas strand och ser allt detta och tänker: "Herregud, Krsna är i stor fara där, och kommer detta att sluta väl? Och kommer Han att överleva?" och allt det där. De är i stor ångest. Men Krsna bara dansar. Och de tittar på Krsna och tänker: "Wao, Han är inte bara en bra flöjtspelare, utan Han är en så stor artist, Han är en så bra dansare."
Och ācāryas förklarar att där, i den situationen, medan Krsna dansade på Kaliyas huvud, föddes önskan i gopiernas hjärtan att de vill dansa med Krsna vid fullmånenatten. De vill utföra rāsa-dansen. Eftersom de tittade på Krsna och tänkte: "Wao, Han är inte bara vacker och elegant klädd, utan Han dansar så fint. Jag skulle vilja dansa med Honom."
Det är en naturlig reaktion. Om du går på en fest och ser en person där, en man till exempel, som dansar väldigt elegant, väldigt fint, vad tänker du om du kollar på detta som kvinna? "Tja, jag skulle vilja dansa med honom. Han vet verkligen vad han gör. Han gör det verkligen på rätt sätt." Så, och detta var precis vad Krsna gjorde. Han dansade så fint att gopierna bara tittade på detta och tänkte: "Tja, låt oss dansa med Honom. Han är den bästa dansare jag någonsin har sett." Och senare uppfyllde Krsna deras önskningar och de dansade faktiskt tillsammans. Så inom alla dessa līlās finns det alltid, kan man säga, en yttre aspekt, en yttre förklaring till varför Krsna gjorde detta. Vi känner alla till detta, paritrāṇāya sādhūnāṁ vināśāya ca duṣkṛtām, kom hit för att straffa duṣkṛtierna, skurkarna, förövarna, de som gör ogudaktiga saker, de som är opia. Så det pågår alltid. Han lär alltid arroganta levande varelser en läxa, för att ödmjuka dem, för att lära dem ödmjukhet. Men samtidigt, på en mycket djupare nivå, finns det ett kärleksfullt utbyte med Krsna och Hans hängivna. Och detta är naturligtvis den huvudsakliga anledningen till att dessa saker arrangeras. De där andra sakerna är bara yttre. De finns bara där för att som jag sade, när Krsna gör en sak, uppnår Han så många syften. Så detta är bara en sak Han gör, men i själva verket är den verkliga anledningen en annan. Och det är så fint att förstå, att blicka in i, att få en viss insikt i, få en viss förståelse för. Och då ser vi att det finns så mycket mer än vad det verkar vara vid första anblicken. Så det är vad jag skulle vilja bjuda in oss alla till, att bli absorberade i dessa Krsnas līlās och se vad vi kan finna där. Alla detaljer, alla subtiliteter som finns där. Och om vi har funnit något, dela det med andra hängivna. "Visste du? Har du hört? Jag tog reda på något nytt och jag skulle vilja dela detta med dig för jag kan bara inte hålla det för mig själv, jag blir helt galen. Det är så otroligt, det är så fantastiskt, det träffade mig bara som en blixt från klar himmel i morse och jag tänkte, wao, vad gör Krsna när Han gör detta? Varför gör Han detta? Och vad ligger bakom allt detta? Vad är förklaringen? Vad är relationen? Vad är kopplingen? Och jag måste dela detta med andra. Jag kan inte hålla detta för mig själv, det är för goda nyheter."
Så låt oss bära de goda nyheterna runt till varandra och inspirera varandra till att inte bara tala om dessa saker, utan att gå in i dessa līlās, att bli en del av dem. Så det är idén. Det är därför vi är här. Det är därför skapelsen finns där. Det var så vi började. Det är vad denna skapelse är bra för: att höra och tala om Krsna och sedan lämna denna materiella värld, ingen mer bhūtvā bhūtvā pralīyate, inga fler upprepningar av födelse och död, ingen mer skapelse, upprätthållande, förintelse, om och om igen går det. Att gå tillbaka till Krsna, dansa med Krsna, leka med Krsna, ha någon relation med Krsna, vad det än må vara, och vara lycklig och tillfredsställd, vara lycksalig, full av ānanda. Hare Krsna. Skulle någon vilja säga något? Ja.
Q: På två ställen minns jag att du sade att gopierna kritiserade Herre Brahma, ögonlockens skapare, eftersom de blinkar med ögonen. Ja, jag förstår att gopierna och Mor Yasoda och Nanda alla är rena hängivna, har andliga kroppar, de är inte materiella kroppar, och hur kan detta därför vara möjligt?
A: Ja, detta är en līlā. Krsna Själv, när Han kommer till den materiella världen, även om vi vet att Han har en andlig kropp och även om Han befinner Sig i den materiella världen, har Han ingenting med den att göra, men Han spelar rollen av en mänsklig varelse. Varför skulle Indra annars ha fått denna idé: "Varför tillber inte dessa vrndavana-vasier mig som varje år och utför yajña för mig? Och de lyssnar på denna pratsamme pojke, denne Krsna." Om Indra hade vetat vem denne Krsna är, skulle han inte ha gjort en så dåraktig sak. Men eftersom Krsna låtsades på ett perfekt sätt, en perfekt skådespelare, spelade Han denna roll av en vanlig mänsklig varelse så perfekt att Indra gick på det. Indra trodde på det. Indra trodde: "Denne Krsna är bara ett vanligt barn." Även nuförtiden, om du berättar för folk om Krsna, kommer så många att säga till dig: "Ja, Krsna, han var en historisk gestalt, men ja, han var någon kung eller vad vet jag, någon herde eller vad som helst, men han var inte Gud."
Så detta pågår nu och detta pågick då. Detta pågår alltid. Varför? Eftersom Krsna verkligen går in i denna roll, spelar Han den verkligen så perfekt att du inte kan se skillnaden. Så på ett liknande sätt är det med gopierna också. Givetvis har de transcendentala kroppar. De är Krsnas eviga följeslagare. Men när de är här med Honom i den materiella världen gör de alla en stor teater, en stor roadshow. De låtsas vara en del av denna materiella värld, begränsas av alla dessa saker. Om ni hör om gopierna, de äldre gopierna, Mor Yasoda och de andra, när de kommer och ser att Krsna är där i Kaliyas ringlar, svimmar de. De faller bara medvetslösa ihop på stranden. Eller några av dem vill gå ner i det giftiga vattnet och döda sig själva eftersom de helt enkelt inte kan tåla att se Krsna i denna situation. Men Han är naturligtvis Krsna och Han kommer bara att befria Sig och Han kommer att straffa honom och Han kommer att driva bort honom. Men om du visste detta i förväg, var finns då det roliga? Var finns den lekfulla aktiviteten, līlā? Var finns ångesten? Var finns separationen och var finns all denna rasa? Så, ja, och självfallet är de rena hängivna och självfallet, tja, Brahma är också en ren hängiven, vilket han givetvis inte alltid är, men den som vi talar om som författade Brahma-saṁhitā, det är han. Och så naturligtvis är de rena hängivna, de skulle inte kritisera en annan ren hängiven. Men allt detta är līlā. De uttrycker bara sin iver att se Krsna och de betraktar detta som en störning. Detta är onödigt. Detta är en störning. Så det är inte så att de kritiserar en annan vaisnava, en annan ren hängiven. Det verkar så eller det låter så, men vad de faktiskt säger är: "Jag vill bara se Krsna hela tiden. Jag vill inte ens missa att se Honom under en bråkdel av en sekund när jag blinkar med ögonen."
Q: Genom yogamāyā är de i illusion och tror att Krsna är en vanlig pojke, ja? De är själva en vanlig mänsklig varelse. Ja? Ja. Och sedan visade du oss när du beskrev att när Brahma dör så går alla bara in i Maha-Visnus kropp.
A: Ja.
Q: Och sedan kommer de ut i samma form som de var vid den tiden. När du beskrev det så, gjorde du så att säga en övergång till att Brahma var tvungen att skapa någonstans och sedan skapar han en demon, han skapar en orm, han skapar fuktighet, och sedan träder denna själ in och de vaknar och på det sättet. Men hur går det ihop med att vi har Prajapatier? Jag tror att några av Prajapatierna föder ormar och liknande. Så hur går det ihop?
A: Och det är din sak att lista ut det, min herre! Om du vill lyssna på detta, om du vill höra själv, förklarade jag det kanske inte så fint. Förmodligen förklarade jag det inte så fint. Srila Prabhupada höll intressant nog en föreläsning om exakt denna vers som vi talade om i morse, i december 1974 i Bombay. Och i denna föreläsning förklarar han just detta.
Q: Okay.
A: Och jag tyckte bara att detta var så intressant eftersom jag aldrig hade hört det förut, och jag tänkte att jag var tvungen att dela detta med er. För det gör det begripligt, och det gör det begripligt i den meningen att vid ett tillfälle stannar denna skapelse. Och det är inte så att varje levande varelse den dagen har avslutat sin vistelse i den specifika kroppen. Så det måste fortsätta på något sätt. Det måste fortsätta. Bara för att det blir ett avbrott nu av icke-aktivitet och alla liksom bara slumrar och alla bara inte är aktiva, måste det fortsätta. Så det är så Srila Prabhupada förklarar det, och det verkar rimligt för mig. Hur detta går ihop med beskrivningen av hur saker och ting blir till den ena efter den andra, tja, det är något för dig att undersöka och forska om och lista ut. Och när du har listat ut det, låt oss veta. Det är mitt förslag. Det finns så många saker som verkar vara motsägelser, som verkar vara: "Tja, vad är det nu? Är det så här eller är det så där?" Tja, jag tror att vi är för begränsade, vi är för små för att verkligen förstå detta.
Q: Sant.
A: Ja. Det har för många aspekter. Krsnas sätt att göra saker på är så mystiskt att jag tror att vi misslyckas, eftersom vi skulle vilja pressa in Krsnas aktiviteter i vår lilla värld, i vår lilla logik, i vår lilla förståelse av hur saker och ting går till. Men jag tror att vi kommer att misslyckas. Jag tror att det inte är möjligt. Jag tror att vi bara kan förstå detta, höra detta och uppskatta det. Och jag menar vad mig beträffar, när Srila Prabhupada förklarar något, har jag ingen anledning att tvivla på det eller att säga: "Tja, det där låter lite märkligt." Det låter märkligt, ja, men vi måste ha... Om vi kommer till en punkt i vårt liv där vi tänker: "Tja, nu har jag listat ut allt. Nu har jag förstått allt," då finns det inte längre något behov av att gå på föreläsningar, det finns inte längre något behov av att läsa, det finns inte längre något behov av att tala. Så det är bra att det alltid finns något som förbryllar oss, som gör att vi tänker: "Jag kan bara inte sluta försöka lista ut detta. Jag kan inte sova på nätterna. Jag måste lista ut detta. Det gör mig galen! Hur går detta till? Jag har hört detta och nu har jag hört detta, och den hängivne sade det och han sade detta och hon sade detta. Vilket är det? Hur är det?" Det här är bra. Det håller oss sysselsatta. I Amerika säger de att det håller en borta från gatan. Man har något att göra, man är sysselsatt. Man får inga dåraktiga idéer om att "ett sysslolöst sinne är djävulens verkstad." Så det är bra att vi har något att diskutera, vi har något att tala om, vi har något att försöka lista ut. Det är bra. Det är vad vi gör i hela vårt liv. Vi försöker förstå Krsna lite mer varje dag. Och vi känner ju att vi förstår mer nu än för 50 år sedan. Det hoppas jag i alla fall. För min egen del kan jag göra detta dristiga uttalande: ja, jag förstår lite mer om Krsna idag än vad jag gjorde för 40 år sedan. Det kan jag säga, och det tror jag att vi alla kan. Givetvis är somliga av oss inte 40, det förstår jag. Men oavsett hur gamla vi är, så förstod vi för en tid sedan mindre än idag. Och det är bra och det är så det borde vara. Och om vi fortsätter kommer det att bli mer. Och låt oss inte vara snåla och hålla det för oss själva, utan dela med oss till andra. Och jag skulle verkligen vilja sluta nu för klockan är redan tio!