A: Så här betyder viśeṣa mångfald eller mångfaldighet. Och det som förklaras här, vad Kapiladeva förklarar här, handlar helt och hållet om utveckling. Om framsteg. Detta är den här världens natur. Allting utvecklas. Precis som Srila Prabhupada förklarar väldigt fint i innebörden, skillnaden mellan pradhāna och prakṛti. Och han säger att pradhāna faktiskt är identiskt med prakṛti. Den enda anledningen till att två olika namn används är att pradhāna är stadiet innan det är manifesterat, innan det är utvecklat, och prakṛti är när det är manifesterat. Så allt är mahat-tattva. Det är den totala summan av alla materiella element som finns till. Men ibland är de manifesterade och ibland är de inte det. Ibland är de utvecklade och ibland är de inte det. Potentiellt finns de där, alltid, nityam. Det betyder att det är detta tillstånd, när det inte är manifesterat, som är pradhāna. Ingenting finns där. Ingenting existerar. Jag menar, det existerar, men det är inte manifesterat. Vi kan inte förnimma det. Vi kan inte se det med våra sinnen. Och när det manifesteras, då kallas det prakṛti. Så det utvecklas från ett omanifesterat tillstånd till ett manifesterat tillstånd. Och detta vet vi naturligtvis fungerar i båda riktningarna. När det går från det omanifesterade till det manifesterade kallas det skapelse. Någonting skapas av någonting som redan finns där. Det förändrar sitt tillstånd, det förändrar sin existensform. Och tvärtom, när det dras tillbaka igen till ett omanifesterat tillstånd, där det fortfarande finns kvar potentiellt men inte är manifesterat, då går det i den andra riktningen. Det går från prakṛti tillbaka till pradhāna. Så detta är den här världens natur.
bhūtvā bhūtvā pralīyate
Detta pågår i evighet. Därför används detta ord, nitya. Det pågår evigt. Det där mahat-tattva är evigt, det existerar evigt. De materiella elementen finns där evigt, antingen manifesterade eller omanifesterade. Och naturligtvis finns det ingen mångfald i pradhāna. Det bara finns där. Det bara existerar. Så Srila Prabhupada förklarar att ibland säger vissa filosofer: "Jaha, då är detta brahman." Vi vet också att brahman är utan variation, utan mångfald. nirviśeṣa. Inget, inget viśeṣa, ingen variation, ingen mångfald. Detta är brahman, att bara vara. Men Prabhupada säger nej. Det finns en likhet i den meningen att båda saknar egenskaper, de har ingen mångfald, men ändå är pradhāna materiellt, det syftar på de materiella elementen, och brahman är den andliga substansen. Så det är annorlunda. Det är inte detsamma. Detta är acintya-bhedābheda-tattva. Det är detsamma eftersom det inte har någon mångfald, men det är inte detsamma eftersom det ena är andligt och det andra är materiellt. Och samma utveckling som man kan se i den materiella världen finns också i den andliga verkligheten. Det här är väldigt intressant. Det sätt på vilket den materiella världen manifesterar sig för att utföra sin funktion, för att tillhandahålla en lekplats för oss dårar så att vi kan låtsas vara Krsna och låtsas att det finns en existens utan Krsna, att det inte finns någon Krsna, är att den går från det subtila till det mer grova. Krsna förklarar detta i Bhagavad-gītā:
bhūmir āpo 'nalo vāyuḥ
khaṁ mano buddhir eva ca
Han förklarar dessa olika materiella element. Och han börjar med det mest grova och går till det subtila. Men skapelsen sker i omvänd ordning. Först finns det ākāśa, först finns det rymd. Jord, vatten, eld, luft, eter. Detta finns där först. Och vart och ett av dessa element har en specifik egenskap. En medfödd egenskap. Så, vad är eterns egenskap?
Q: Ljud.
A: Ljud. Mycket bra. Ja. Ljud färdas i etern. Så om det finns något ljud så finns det eter. Annars skulle det inte kunna finnas något ljud, för hur skulle ljudet ens kunna färdas? Och om ytterligare en egenskap läggs till så är det inte bara eter längre. Då tillkommer något, något läggs till det, som har ytterligare en egenskap, som också har egenskapen ljud, men som har en egenskap till. Det är därför det är något mer än eter. Luft. Vad finns det då i luften som eter inte har?
Q: Beröring.
A: Beröring. Ja, mycket bra. När vinden blåser, när luften rör sig, kan man röra vid den, man kan känna den med huden. Man kan höra ljudet med öronen och man kan känna beröringen med huden. Så luftens specifika egenskap är beröring. Och sedan läggs ytterligare en egenskap till, och då har vi eld. Så, vad är den egenskapen?
Q: Form.
A: Form, ja. Elden har en form. Så vi behöver ögonen för att uppfatta den. Och detta sker helt och hållet sida vid sida. I och med ljudets framträdande, dess manifestation, utvecklas öronen. För nu finns det en anledning till det. Det finns något att höra. Så låt oss ha några öron. Vinden är där, luften uppstår, manifesteras, så vi behöver hud för att förnimma den. Annars, vad är det för nytta med att den finns där om vi inte kan förnimma den? På samma sätt, om elden finns där, har den en form, och då behöver vi ögon för att se. Och sedan kommer nästa element, vatten. Vad är då vattnets egenskap?
Q: Smak.
A: Smak, rasa.
rasam apsu kaunteya
Så nu behöver vi en tunga, vi behöver någon möjlighet, anordning för att smaka denna smak, för att uppfatta denna smak. Och sedan kommer det sista elementet av de fem grova elementen, jord. Och det har ytterligare en egenskap.
Q: Lukt.
A: Lukt, ja. Arom, doft. Så då behöver vi näsan, annars kan vi inte lukta på det. Så det är så det utvecklas från det subtila till det grova. Och då är det fullständigt, då är de alla där. De fem elementen är där och de fem sinnena är där för att förnimma dessa. Och om det är tid för förintelse, vid universums undergång, går det åt andra hållet. Först är allt där, och sedan tas en, en egenskap bort. Och då finns det ingen jord längre. Eftersom egenskapen inte är där, och nu är det som skiljer ut och kännetecknar jord inte där längre, inte manifesterat längre, så finns det ingen jord längre. Och på detta sätt dras det samman, mindre och mindre och mindre, och till slut försvinner även etern. Och då finns det där som pradhāna igen. Det är i sitt omanifesterade tillstånd. Potentiellt finns det alltid där, men omständigheterna måste vara de rätta för att de ska manifesteras. Vi vet alla detta. Srila Prabhupada ger detta underbara exempel som är så plastiskt, som är så lätt att förstå. Ta träbitar. Vi vet alla det. I trä, i träet menar jag, finns egenskapen eld där. Potentiellt. Vi ser den inte, det finns ingen, vi ser inte elden i träet, men den finns där, det vet vi. Och vi använder det på vintern. Så omständigheterna måste förändras, vi måste tända det med något, med någon gnista, med tändstickor eller vad som helst, och om omständigheterna är de rätta, om de rätta förutsättningarna finns där, kommer denna medfödda egenskap som finns där potentiellt att manifesteras, elden kommer att komma ut och vi kommer att se elden och förnimma den. Värmen kommer också att finnas där. Så, och detta är, detta är pradhāna. pradhāna betyder att alla egenskaper potentiellt finns där, men omständigheterna måste förändras. Krsna måste blicka på pradhāna. Han måste blicka på mahat-tattva.
sa aikṣata
Han måste se på det, och då aktiveras det, då uppstår det. Före detta händer ingenting. Om Krsna inte ser på det förblir det bara i sitt omanifesterade tillstånd. Utan några egenskaper, utan någon mångfald. Och endast om det utvecklas, då finns det mångfald, då finns det variation, viśeṣa, då finns det egenskaper. Och då blir det intressant. Innan dess är det bara tråkigt. Så, och på samma sätt som den materiella världen utvecklas genom olika stadier, så är det också i den andliga verkligheten. Först finns det brahman. Vi känner alla till denna berömda vers.
brahmeti paramātmeti
bhagavān iti śabdyate
Först, den första, den lägsta plattformen för insikt är pradhāna. Sat. Existens. Detta är det första. Bortom dessa materiella manifestationer finns den andliga verkligheten. Och den första insikt man får om den andliga verkligheten är brahman.
ahaṁ brahmāsmi
Jag är Brahman. Jag är inte en del av de materiella elementen. Jag samspelar med dem så länge jag har den här materiella kroppen, men jag är inte en del av detta. Jag är den andliga själen i kroppen. ahaṁ brahmāsmi. Så detta är insikten om evighetsaspekten av den Absoluta Sanningen. Jag existerar och jag är inte materia, jag är ande. Och om vi sedan går längre, då kommer paramātma. Det finns inte bara jag där, det finns en annan person också. Och vi har en, ja, det finns en koppling mellan oss. Vi existerar inte separat, oberoende.
nityo nityānāṁ cetanaś cetanānām
eko bahūnāṁ yo vidadhāti kāmān
Det finns en relation. Den där, paramātma, Han tar hand om oss alla. He är medveten om oss,
anumantā upadraṣṭā
Han ger oss tillåtelse att göra saker och Han iakttar oss. Som detta berömda exempel från Upanishaderna, två fåglar i ett träd, den ena äter frukterna, den andra bara tittar på. Så, så detta är paramātma. paramātma finns där överallt, i varje atom och i varje levande varelses hjärta. Så det är nästa plattform för insikt. brahman, detta är brahmavadis, detta är impersonalister. De är nöjda eller, för tillfället i alla fall, så är de nöjda med ahaṁ brahmāsmi, jag är Brahman. Men om man vill gå längre förstår man att det inte bara finns någon substans, det finns distinktioner inom substansen. Det finns mer än en entitet, mer än en identitet. Det finns jag och det finns Översjälen, paramātma. Och om man fortfarande, och detta är yogierna. De visualiserar, de mediterar och de visualiserar Översjälen i hjärtat. Och om man går ännu längre, jag menar, detta är nästa aspekt. Detta är inte bara evighet, detta är redan kunskap. Man har redan lite sat-cit. Man har lite kunskap. Aha! Ja, jag är Brahman, men det är inte bara jag, det finns också paramātma, det finns också någon annan där som jag är en del av. Och sedan, men detta är, detta är still tråkigt. Det är naturligtvis bättre än brahman, men det är inte tillräckligt, det är inte tillräckligt bra, det är inte slutstationen. Det är bara en utvecklingsplattform. Om vi kommer till slutstadiet förstår vi att vi inte bara existerar evigt, vi har en relation. Då kommer denna sac-cid-ānanda, då tillkommer ānanda-aspekten till det. Den läggs till. Vi existerar inte bara, vi har en relation. Han tjänar mig, jag tjänar Honom. Underbart. Och sedan kommer rasa. Först vid denna tidpunkt kommer rasa. Inte innan. Inte om vi bara inser jag vi är eviga, inte om vi har lite kunskap och förstår själen och jīvātma och paramātma. Först när det finns en relation och det finns handling, när det finns ett utbyte mellan de två, då finns det ānanda, då känner vi oss nöjda, vi känner en viss lycksalighet. Och vi vet, vi vet alla det. Vi har alla erfarenhet av detta. Som till exempel ett litet barn. Ett litet barn är i början medvetet om att "jag existerar". Och det har också vissa behov. Och eftersom det inte kan uttrycka sig i ord, så gör barnet bara något ljud. "Hörni, jag är hungrig. Hörni, jag är trött. Ta hand om mig. Gör något för mig." Så detta är bara att vara. Jag bara finns där. Mycket omedvetet, mycket outvecklat, mycket grundläggande. Och om man sedan med tiden bara iakttar barnet, så blir det för varje dag mer medvetet. Och efter en tid utvecklas ögonen. I början ser det bara lite skuggor och ljus och mörker, men efter en tid kommer faktiskt paramātma-aspekten. Inte bara brahman, utan paramātma-aspekten. Nu kan jag se olika människor. "Oj, det här är min mamma. Det här är min pappa. Det här är min morfar. Det här är min syster, min bror." Då blir barnet medvetet: "Aha!" Det handlar inte bara om mig, det handlar inte bara om att jag får mat och får sova och allt det där. Förutom mig finns det också andra människor. Så man känner igen andra personer. Man erkänner andras existens. Det är nästa stadium. Och ännu senare kommer samma person, samma barn, faktiskt att börja utbyta känslor med de andra personerna. Och då kommer ānanda. Åh, hjärtat öppnar sig. När barnet utvecklas och börjar rita bilder, målningar. Or när ett barn tar lite papper och gör något av det. Och sedan, är det jul, är det pappas eller mammas födelsedag, och barnet går till föräldern och räcker fram detta och ger det till honom. Pappan bara smälter: "Herregud, mitt barn ger mig en present." Och då är det bara, detta är ānanda på den materiella plattformen. Eftersom det nu finns ett visst utbyte, ett visst kärleksfullt utbyte. Och det är likadant på den andliga plattformen. Först inser vi att vi existerar. Sedan förstår vi att det finns andra personer också. Och sedan utbyter vi med dem. "Krsna, Du har gjort så mycket för mig. Tack så jättemycket. Jag vill visa min tacksamhet, nu vill jag göra något för Dig. Jag vill tjäna Dig." Och det är detta Krsna väntar på. Liksom en otålig förälder som väntar: "När ska barnet ge mig min första present? När ska barnet erkänna att jag existerar och att jag har tagit hand om detta barn, och när ska barnet visa sin tacksamhet? Tack för att du tog hand om mig, bytte blöjor och allt det där. Tack. Här är en liten sak till dig."
Och naturligtvis behöver föräldern inte den där saken. Den är egentligen värdelös. Det är bara en papperslapp eller någon galen teckning där man inte ens kan se vad det ska föreställa. Det spelar ingen roll vad det är, det är bara hängivenheten. Det är bara hängivenheten. Det är bara handlingen: "Jag vill göra dig glad, jag vill göra något för dig." Och det är samma sak. I Bhagavad-gītā:
patraṁ puṣpaṁ phalaṁ toyam
yo me bhaktyā prayacchati
Vem har gjort dessa saker? Krsna. Allt kommer från Krsna. Vi har inte skapat blomman, eller frukten, eller vattnet, eller bladen. Men vi tar dessa saker som ändå är Krsnas, som Han har skapat, och vi bara offrar dem till Honom. Inte för att Han behöver dessa saker, utan för att visa vår kärlek, för att visa vår hängivenhet. "Min käre Krsna, var snäll och ta emot detta. Jag vill göra något för Dig. Jag känner mig så tacksam. Du har gjort så mycket för mig, Du gör det för mig hela tiden, låt mig nu göra något för Dig. Låt mig erkänna Din existens och låt mig bara säga tack."
Så, och detta är vad allt handlar om. Detta är målet. Detta är den slutliga utvecklingen. Först utvecklar vi medvetandet inom vår materiella existens. För att komma till punkten att förstå – nu förstår vi hur allt detta fungerar. Kapiladeva förklarar det så fint. Men låt oss nu gå ett steg längre och förstå att vi inte är en del av det, även om vi för tillfället existerar i det, men vi är inte en del av det. Vi är precis som en iakttagare. Så det är vad mänskligt liv handlar om. Att gå bortom detta steg av att förstå hur den materiella naturen fungerar och förstå att vi är andliga varelser, att det finns en annan verklighet bortom materien. Bortom mahat-tattva finns det en annan verklighet, den andliga världen. Så när, så länge som någon bara är upptagen med att äta, sova, para sig och försvara sig, säger Prabhupada att detta är på djurnivå. Det handlar bara om mig. Först när jag börjar inse att det finns andra och att jag borde göra något för dem, att jag inte bara ska vara självisk och egoistisk och bara tänka på mig själv, utan att jag ska tänka på och bry mig om andras välfärd, först då närmar man sig den mänskliga plattformen. Det finns en väldigt fin vers i det tionde kanton där Krsna säger precis detta. Krsna beskriver vad det innebär att vara en människa. Detta är en mycket relevant punkt eftersom människor i det moderna samhället kallar sig för människor, men many förstår inte ens vad det betyder. Och hur man visar att man är en människa, för sig själv och andra. Så Krsna säger:
etāvaj janma-sāphalyam
dehinām iha dehiṣu
prāṇair arthair dhiyā vācā
śreyas-ācaraṇaṁ sadā
Det är varje levande varelses plikt att utföra välfärdsaktiviteter till nytta för andra, med sitt liv, sina tillgångar, sitt förstånd och sina ord. Så det är varje människas plikt att utföra välfärdsarbete för andra. Och om man ser någon göra det, då förstår man: "Aha! Det här är en människa." Detta är en person som har utvecklat sitt medvetande så långt att han har förstått att han är en människa, han vet vad hans dharma is, han vet vad som ska göras, och han gör det. Och om man kommer till denna plattform, då kan man gå längre. Om vi alla känner till denna Brahma, Vedānta-sūtra:
athāto brahma-jijñāsā
Vyasadeva säger: "Nu är du en människa, nu har du äntligen förstått att du är en människa, nu beter du dig som en människa, nu har jag något för dig. athāto brahma-jijñāsā. Ställ nu frågor om Brahman, om den andliga verkligheten, om tingen bortom materien. Nu kan du tänka på Brahman, nu kan du inse Paramatma, nu Bhagavan, Govinda. Nu har du nått målet, nu är du där."
Så det här handlar helt och hållet om utveckling. Det är allt vad det handlar om. Hela existensen handlar bara om utveckling. Gå från det mest grundläggande och gå vidare. Stanna inte förrän du når målet. Så det är vad allt handlar om. Det är därför vi alla är här, för att förstå vad vi ska göra och göra det. Så i de tidigare föreläsningarna, de senaste veckorna, har vi talat om vad det innebär att vara en hängiven, eller hur man kan känna igen hur långt man har kommit som en hängiven. Det finns vissa symptom, det finns vissa kännetecken. Men om man går ett steg tillbaka kan man förstå vad det innebär att vara en människa. Innan du vill bli en hängiven, var en människa. Så om vi inte är upptagna med att utföra välfärdsaktiviteter för andra, hjälpa andra, göra gott för andra med vad vi än har, med våra tillgångar, med vårt liv, med vårt förstånd, vår kropp, då är vi inte ens människor. Och om vi inte är människor är det inte ens tal om att vara en hängiven. Så försök först, låt oss försöka utbilda alla. Låt oss förklara för dem och visa dem vad det innebär att vara en människa, att leva som en människa. Och sedan, när de väl har kommit till denna mänskliga existensplattform, då kan vi förklara nästa form av utveckling för dem, den andliga verkligheten. Och när vi talar om välfärdsaktiviteter menar vi naturligtvis välfärdsaktiviteter som att ge någon något att äta, ge någon någonstans att bo så att han slipper frysa utomhus. Allt detta är välfärdsaktiviteter. Vi känner till allt detta, fromma handlingar som att bygga ett sjukhus, bygga en skola, gräva brunnar, plantera träd. Allt detta är välfärdsaktiviteter. Men allt detta är inom den materiella, materiella sfären. Men verklig, sann välfärdsaktivitet är att väcka någon till dennes andliga identitet, att påminna någon om vilka vi egentligen är. para-upakāra. Den högsta välfärdsaktiviteten är att berätta för någon vilka vi är. Det betyder att vi först måste förstå oss själva, vilka vi är, och sedan förklara det för andra. Och då kommer saker och ting att förändras till det bättre. Om man tittar på det moderna samhället finner jag detta mycket intressant. De gör allt baklänges. Jag vet inte om du gör dig besväret att ibland lyssna på vissa politikers tal. Men om du gör det, om du vill slösa bort din tid på att göra det, kommer du att finna något mycket intressant. Nuförtiden talar så många av dem om: "Det handlar inte om mig, det handlar om oss." Det är väldigt, väldigt intressant att observera. "Individualitet är inte viktigt, det är vi, vi alla, mänskligheten."
Fel riktning. I stället för att utveckla sin individualitet och sedan ha utbyte med andra individer, för det är där ānanda finns. Kommer du ihåg? Det är därifrån lycksaligheten kommer, därifrån lyckan kommer. De säger till oss: "Var bara en del av allt. Var bara en del av enheten. Nöj dig med att vara människa, en medlem av mänskligheten. Det spelar ingen roll vem du exakt är, om du är man eller kvinna, det spelar ingen roll, det är inte viktigt. Du är en del av mänskligheten, det är tillräckligt bra." Du är bara Brahman. Du behöver inte ha någon individualitet, personlighet, var bara Brahman. Var bara en del av showen, var bara en del av alltihop. Så de utbildar folk i exakt fel riktning. I stället för att säga till dem: "Nej! Det är nybörjarstadiet, ja. Vi är alla en enda massa, om du så vill, vi existerar alla. Men sedan, allteftersom utvecklingen sker, förstår vi att det finns olika personligheter och de har utbyten, och det är därifrån extasen kommer, det är därifrån tillfredsställelsen kommer." Och de försöker säga till oss, och de kallar det utbildning, de försöker säga till oss: "Nej, nej, nej, bry dig inte så mycket om dig själv, tänk bara på 'oss', på den stora helheten, på allting, på mänskligheten, och på att vi alla är en stor familj och att allt bara är ett och att det inte spelar någon roll, alla slänger bara in något och..."
Så detta, detta är helt hopplöst. Detta moderna samhälle är så hopplöst. Denna så kallade utbildning är så värdelös. Den leder människor i helt fel riktning. Så om vi vill se någon utveckling, och det är vad allt handlar om, utveckling för att nå längre, för å göra framsteg, om vi inte förklarar dessa saker för människor kommer ingen annan att göra det. För för att kunna förklara något för någon måste man först förstå det själv. Om du inte förstår dessa saker, hur utveckling sker, hur ska du då kunna förklara det för andra? Så vi bör försöka förstå dessa saker, och sedan kan vi förklara dem för andra. Och då börjar saker och ting också bli begripliga. Om man förstår dessa saker, om man får dem förklarade av Krsna eller en av Hans representanter, då kan man förstå vad verkligheten faktiskt innebär. Vilka kopplingarna är, hur allt detta fungerar, hur, vad relationen är mellan alla dessa saker. So det är, det är viktigt att förstå dessa saker, för vår egen skull, och även för att kunna förklara det för andra. Vi är en utbildningsrörelse. Det här är inte bara någon religiös fanatism eller vad som helst. Någon mysticism, någon mytologi eller sagor eller historier. Nej, detta är en utbildningsrörelse. Vi vill utbilda människor för deras eget bästa. Vi vill hjälpa dessa människor eftersom de är så okunniga. De befinner sig så djupt i māyā. Det finns så mycket okunnighet, de förstår inte ens de mest grundläggande, basala tingen i verkligheten. Så vi är en utbildningsrörelse, vi vill ge dessa människor kunskap. Och man kan bara ta några exempel om man vill, och det är vad jag skulle vilja avsluta med. Man kan bara ta några saker från vår moderna tid för att se okunnigheten. Det finns en person som heter Donald Trump, du kanske har hört talas om honom. Han är den ende som har lyckats bli amerikansk president två gånger. Och han har en filosofi, han säger: "America First." Du kanske har hört det. Han är känd för det. Han kan inte sluta upprepa, upprepa det vid varje tillfälle: "America First."
Så detta är fullständig okunnighet. Det är Krsna först. Inte Amerika. Krsna är först. Vi känner alla till det där berömda exemplet som Prabhupada gav. Man kan ha hur många nollor som helst. En nolla, tio nollor, hundra nollor, tusen nollor, det är fortfarande noll. Utan ettan, utan den första, utan saken längst fram, ettan, Krsna, är allt värdelöst. Så det är inte Amerika först, det är Krsna först. Utan Krsna har resten ingen betydelse. Tänk bara på det. Eller vad mer, vad, vad är typiskt amerikanskt? "Dö pank" (Die broke). Du kanske har hört det. Dö pank, aldrig hört det? Okej, nu ska vi bedriva lite utbildning här. I Amerika är filosofin att köpa och betala senare. Eller ännu hellre, att inte betala alls. Det är så Amerika fungerar. De har så mycket skulder, detta land, denna gemenskap som kallas Amerika har så mycket skulder att oavsett vad de gör kommer de aldrig att kunna betala tillbaka dem. Och de vet om det, och de bryr sig inte, för det är deras filosofi, att dö pank. När du dör måste du se till att du har en del skulder, annars har du gjort något fel. Detta är mer än okunnighet. Vi vet att detta är en väldigt dålig idé. En väldigt dålig idé. Canakya Pandita sade att det finns tre saker man bör ta itu med omedelbart. Eld, sjukdom och skulder. Varför ska vi aldrig ha några skulder? Varför ska vi inte stå i skuld till någon? Därför att det är skäl nog att födas igen. Eftersom vi måste betala tillbaka skulden. Om vi inte gör det i det här livet måste vi göra det i nästa liv. Så, vill vi födas igen? Kanske, kanske inte. Ditt val, tänk på det. Men om du inte vill födas igen, och det är vad śāstra rekommenderar – föds inte igen i denna materiella värld – se till att när du dör, så dör du skuldfri. Du är inte skyldig någon någonting. Så detta är ytterligare okunnighet, att dö pank. Det är en mycket dålig filosofi. Det är een filosofi för dårar, för okunniga dårar. Vi bör inte anamma denna filosofi. Eller vad mer? Det finns ett ordspråk i Amerika som säger: "Makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut." Du kanske har hört det. Okej. Så vad betyder det? Om vi tillämpar detta och försöker förstå Krsna kommer vi att misslyckas. Vi känner oss själva, och vi vet att vi är korrupta. Och så tänker vi: "Tja, Krsna är säkert som vi." Så vi ska inte ge Krsna för mycket makt eftersom makt korrumperar, det har vi sett. Många människor har gjort detta och gör det fortfarande. Makt korrumperar alltså, absolut makt korrumperar absolut. Om de nu hör att Krsna är den Absoluta Sanningen, att Krsna är absolut, blir de rädda. För de tänker: "Herregud, makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut. Vi vill inte bli korrumperade, vi vill inte ha något att göra med någon som är korrupt, så vi har inget intresse av denne Krsna."
Detta är dårskap, för vi måste ha något att göra med Krsna, eftersom Han är vårt ursprung. Utan att ha en relation med Honom kommer vi inte att bli lyckliga i livet. Men vi behöver inte vara rädda för att Krsna ska vara korrupt, även om Han är absolut. Han är inte som vi. Han är inte materiell. Han har ingen materiell förorening. Så detta är mer okunnighet. För den materiella världen är detta ett sant påstående, men det är inte till särskilt stor hjälp för att försöka förstå den andliga verkligheten. Eller vad mer? Det skrevs en bok på 1980-talet, tror jag. Den hette: "Varför dåliga saker drabbar goda människor" (Why Bad Things Happen to Good People). Någon som försökte förstå Gud. Eller någon som försökte bevisa att Gud inte finns. Det var vad han, den här personen, försökte göra. Han sade: "Titta här, varför händer dåliga saker goda människor? Det betyder att det inte finns någon Gud. För Gud är känd för att, förväntas vara rättvis. Så om Han tillåter, om Han tolererar att dåliga saker drabbar goda människor, då är Han antingen så gammal att Han har förlorat kontrollen, eller så finns det ingen Gud." Det var bokens slutsats. Ytterligare dårskap, ytterligare okunnighet. Om vi lider i detta liv, och vi kanske inte har gjort något fel, något dåligt, något ogudaktigt i detta liv, hur var det då med förra livet? Vad vet vi? Kommer vi ihåg vad vi gjorde, alla de andra sakerna vi gjorde i förra livet? Så detta är ytterligare okunnighet. Bara för att vi inte gjorde något fel i det här livet, betyder det inte att vi inte gjorde det i förra livet. Så allt detta är okunnighet – alla dessa påståenden, alla dessa boktitlar, alla dessa talesätt, alla dessa slagord, allt är bara okunnighet. Det har inget med utbildning att göra, det är bara okunnighet. Eller en sista sak, och sedan kan vi lämna det vid det. Jananesvara Prabhu gav i söndags exemplet med Srila Prabhupada, hur några studenter som tyckte att de var väldigt smarta försökte utmana Prabhupada. Och de sade: "Swamiji, kan Gud skapa en sten som är så tung att Han inte kan lyfta den?" Och Prabhupada sade: "Ja." "Aha! Men då kan Han inte vara Gud, för det finns något Han inte kan göra – Han kan inte lyfta den." "Jo, det kan Han."
Mer dårskap. Man tar materiell logik, materiella argument, och försöker förstå Gud. Det är inte möjligt. Glöm det. Man kan inte förstå Gud genom materiella resonemang, genom argument och logik. Det är inte möjligt. Krsna är transcendental, Han är bortom materien. Så detta är ytterligare en dårskap. Du tror att du är så smart, du tror att du har hittat ett argument för att bevisa att det inte finns någon Gud, eller att det finns något som Gud inte kan göra. Eftersom vi säger att Gud är allsmäktig, Han kan göra vad Han vill, det finns inget Han inte kan göra. "Ah, men ser du, där satte jag dig. Jag hittade något Han inte kan göra." Och nu är vi väldigt stolta över oss själva: "Se bara, jag är så smart, jag har bevisat att det inte finns någon Gud." Vad försöker vi egentligen säga? "Jag är Gud. Jag är smartare än Gud, varför tillber ni inte mig?" Det är vad allt handlar om. Så, det moderna samhället, vi skulle kunna fortsätta i all oändlighet. Så många boktitlar, så många slagord, så många talesätt, så mycket okunnighet. Vart man än tittar är det bara okunnighet. Det finns ingen utbildning, det finns ingen kunskap. Så om vi inte utbildar denna värld kommer människor å dö som dårar, människor kommer att dö i okunnighet, och de kommer bara att fortsätta i kretsloppet av födelse och död. bhūtvā bhūtvā pralīyate. Den materiella världen kommer att manifesteras, de kommer att vara där, göra sin grej under en tid, den materiella världen kommer att bli omanifesterad, de kommer att somna, de kommer att vila i mahat-tattva, och sedan, när nästa skapelse kommer, kommer de att återvända till livet, och så fortsätter det om och om igen. bhūtvā bhūtvā pralīyate. Så låt oss vara barmhärtiga. Låt oss utbilda oss själva, och låt oss sedan utbilda världen. Hare Krsna.
Q: Han sade också: "Kan Han, kan Han skapa stenen som Han inte kan lyfta?" Och sedan sade Prabhupada: "Ja, det kan Han."
A: Ja. För då kan Han göra det också. Det är detta som är poängen, förstår du. För den materiella logiken är det antingen-eller. Men Krsnas verklighet är "såväl som". Jag kan göra det, men jag kan göra det där också. Materiellt sett är det inte logiskt. Man kan inte förstå detta eftersom det inte är begripligt. Men materiell logik duger inte för att försöka förstå Krsna. Och det är beviset på att Krsna is transcendental, bortom materien, bortom vår logik, bortom vår förmåga att förstå.
Q: Men Krsna, Han förstår inte Sig själv.
A: Ja, men det är något annat. Det är inte jämförbart med vår okunnighet i den materiella världen. Krsna förstår inte Sig själv, men det beror inte på att Han är okunnig som vi. Det beror på att Han expanderar hela tiden. Krsna expanderar hela tiden. Och då finns det något Han måste ta reda på, och medan Han lär sig mer om Sig själv, expanderar Han redan mer. Det är därför Krsna aldrig fullt ut kan känna Sig själv. Detta är en aspekt av Hans obegränsade natur. Detta är inte ett fel, det är en prydnad. Detta är, detta är Krsnas skönhet. Se bara hur vacker Krsna är. Han har redan gjort så många saker, obegripliga saker, och ändå gör Han fortfarande mer. Försök att räkna ut det här. Krsna är obegränsad. I positiv mening. Och det är bra, för vi är också i samma position – vi försöker förstå Krsna, och sedan tänker vi: "Nu har jag räknat ut det, nu förstår jag Krsna." Nej, det finns så mycket mer. Så mycket mer att förstå. Och medan vi försöker förstå, kommer det så mycket mer. Obegränsat – detta är, detta är innebörden av obegränsad. Det är obegränsat. Vi går till den andliga världen, vi behöver inte vara rädda för att det kommer att bli tråkigt vid någon tidpunkt. "Herregud, nu har jag fattat allt, jag vet allt, jag har hört alla historier, jag vet allt som Krsna gjorde. Vad händer nu?"
Nej, detta kommer aldrig att hända. Krsna har alltid någon överraskning i beredskap, Krsna har alltid några nyheter. nava-yauvanaṁ, evigt ung, evigt frisk, evigt... Ananta Sesa, med Sina tusen huvuden, försöker beskriva alla Krsnas lekar sedan urminnes tider. Han har ännu inte nått slutet och det kommer Han aldrig att göra. Så det finns ingen, ingen oro för att vi ska bli uttråkade vid något tillfälle. Det kommer aldrig att hända. Oroa dig inte för det. Om det är din enda oro klarar du dig bra. Du har inga andra problem, det är lugnt.
Q: [Och om de inte förstår så tror de inte att det existerar.]
A: Ja, se, det är det, det är vad vi kan se i detta. För det första kan vi se att själens natur är att vara allvetande. Det är vår natur. Det är därför vi är så nyfikna, det är därför vi vill förstå hur saker och ting fungerar, eftersom det är vår natur att förstå saker, att vara fulla av kunskap. Och att vi drar slutsatsen att eftersom vi inte kan förstå det, så existerar sakerna inte – det är ett bevis på vår dårskap och vår materiella begränsning, så länge vi identifierar oss med materien, eftersom det är materiens natur. Den har en gräns. Men, och så länge vi identifierar oss som materiella varelser är det naturligt att vi blir frustrerade för att vi inte förstår något. Så om vi lägger till en annan dimension, den andliga dimensionen, då kan vi förstå saker och ting. Då blir dessa saker begripliga för oss. Precis som det här exemplet med stenen. Om du berättar detta för en hängiven kommer han bara att säga: "Åh, Krsna is så underbar." Han kommer att förstå omedelbart, inga problem. Men en materialist kommer aldrig att förstå. Eller ta, ta exemplet med, med kon. De vediska skrifterna säger att om man rör vid det som djur utsöndrar ska man duscha, man är förorenad. Men kourin och kodynga är helt rent. En ko är ett djur, eller hur?
Q: Ja.
A: Ja. Och kodyngan är vadå? Det är kons avfallsprodukt. Men vi tar detta och vi badar Krsna med det. Så hur går det ihop? Det är en fullständig motsägelse. Om du rör vid ett djurs avföring bör du bada eftersom du är förorenad, men du tar ett djurs avföring och badar Krsna med den. Och du städar ditt hus med den, och dina köksredskap.
Q: Man äter det också.
A: Det är en fullständig motsägelse. För en materialist är detta helt obegripligt. För en spiritualist är det inte det, eftersom Krsna har ordnat det så. Eller ta blåssnäckan. Om du, om du rör vid skelettet av ett dött djur blir du förorenad, du måste duscha. Men vad är blåssnäckan? Det är benet, skelettet från ett djur. Vi använder den för att blåsa i den och vi tillkännager: "Nu kommer āratī, Krsna uppenbarar sig, ridån är öppen, kom och välkomna Krsna." Så detta är en fullständig motsägelse. Materiellt sett är det helt obegripligt. Men andligt sett är det inte det. Ja, herrn.
Q: Jag har också hört att i den andliga världen är ett plus ett ett.
A: Ja. Det är också helt ologiskt. Precis. Ja, det finns många, många, många exempel. Och när Krsna gör dessa saker eller säger dessa saker kan vi testa oss själva om vi är hängivna eller inte. Om vi är spiritualister eller materialister. Om vi är materialister kommer vi omedelbart att tvivla på dessa saker. Vi säger genast: "Nej, nej, nej, det där är inte möjligt." Men om man har tro på Krsna, att Krsna kan göra vad som helst, att allting är möjligt för Krsna, då blir alla dessa saker begripliga. Och mer därtill, man tänker: "Wow, tänk vad underbar Krsna är." Han gör vad Han vill och Han bryr sig inte om vad andra människor tycker om Honom. Han bryr sig inte. Hela manu-saṁhitā finns där, hur man ska bete sig, vad man ska göra, vad man inte ska göra. Man ska kalla varje kvinna mātājī, sin mor. Och man ska bara, du vet, eka-patnī-vrata, man ska bara ha en hustru och vara kysk och trogen. Och vad gör Krsna? Han är i Vrindavan, Han spelar på Sin flöjt och säger till alla de gifta gopierna: "Kom och dansa med mig."
Detta är helt galet, du vet. Materiellt sett är det helt knäppt. Det förstör fullständigt hela det mänskliga samhället, all moral, all etik. Krsna bryr sig inte. Han bryr sig inte. Kalla Honom vällusting, kalla Honom vad du vill, omoralisk, Han bryr sig inte. Han är bortom detta, detta spelar ingen roll, det betyder ingenting för Honom. Han bara skrattar: "Titta på dessa dårar. De försöker förstå mig, de försöker kritisera mig. I stället borde de komma och dansa med mig också, för att ha lite roligt."
Så Krsna bryr sig inte om dessa saker. Och det är Krsnas skönhet, Krsna har råd att göra detta. Han har inga problem. Om vi försöker hamnar vi i klistret, men Krsna kan. Och Han gör det. Och det är fint. Hare Krsna.