... så det är mer det att vi har, alla pratar svenska. Det är precis som en, som en d-film, fast bättre.
Så, här kommer Kapiladeva tillbaka till en punkt som, som Prabhupāda säger här: "This point is stressed everywhere again and again." Men det, det är många som har svårt att ta det här, att Gud är en person, på grund av vana, kanske, och så det här att, att, man förstår begreppet person lite som att det är begränsande.
Vår, anledningen till att vi är begränsade är inte att vi är personer, utan det är att vi är väldigt små. Kṛṣṇa är en person, men han är inte liten som vi, han är liksom allsmäktig. De här tre aspekterna, som talas om här, Bhagavān, Paramātmā, Brahman, Bhagavān, Paramātmā, det är en Bhāgavatam-vers, det är en väldigt tidig vers, jag tror det är i andra kapitlet i första kanton någonstans: vadanti tat tattva-vidas tattvaṁ yaj jñānam advayam brahmeti paramātmeti bhagavān iti śabdyate och, det betyder att, "this, this..." Jag skulle ha tagit med mig den. Är det någon som kan översättningen på den rakt av?
"They call this non-dual substance Brahman, Paramātmā and Bhagavān."
Ja, "this non-dual substance", så det är inte så att ibland förverkligar man Brahman, ibland förverkligar man Paramātmā, ibland förverkligar man Bhagavān, utan det är Kṛṣṇa, Kṛṣṇa är Kṛṣṇa. Men om man inte, om man ser honom på lite avstånd så ser man bara Brahman. Och det är en del som nöjer sig med det. Och vi har brahman-vādīs, vi har de yogis som söker efter Paramātmā, och vi har hängivna som söker Gud, den Högsta Personligheten.
Prabhupāda tar alla tillfällen i akt att klanka ner på māyāvādīs. Alla opersonlighets-anhängare är inte māyāvādīs. En māyāvādī blir man först når man säger: "Vi har förverkligat Brahman, vi förstår Brahman, och de som ägnar sig åt att, att dyrka den här Kṛṣṇa, det är de som inte har förstått allt, hur allt är ett." Då, då begår man en förseelse. Så om i ens yoga och meditation man förverkligar Brahman, det är ganska imponerande bara det liksom.
Paramātmā ännu mera så. Och det är i femte kapitlet i Bhagavad-gītā som talar om de olika yogametoderna, säger ändå, när man har kommit till det högsta förverkligandet i de här yogaprocesserna, då är nästa steg att ta upp bhakti, att vända sig till Kṛṣṇa som den högsta personen.
Så, vi har inte tid i Kali-yuga att ägna flera hundra år åt att meditera. Vi kommer inte att leva så länge. Och om vi vet att när man kommer till fulländningen i den här processen, så är nästa steg att börja tjäna Kṛṣṇa, då finns det ingen anledning att lägga tid på det. Det är, vi har en process, vi har en fantastisk process, som är, Prabhupāda säger: "Simple for the simple." Det är en enkel process. Det betyder inte nödvändigtvis att den är lätt. För vi måste, det största hindret överhuvudtagit i andligt förverkligande, det, det handlar om ahaṅkāra. Det är det första elementet.
Vi, vi talar om åtta element, fem grova och tre fina, fysiska, subtila. Och då tycker våra moderna hjärnor att det är ett konstigt sätt att tala om ämnen, för vi vet ju att det finns så många, syre och kväve och väte och flera hundra. Men, men det är bara ett annat, ett annat sätt att kategorisera. Jord, vatten, luft, eld och luft... Eter.
Sinn- intelligens... sinne, intelligens och falskt ego. Det är liksom de här sakerna som... Luft det är liksom inte bara det man andas, utan luft är en kraft, det som gör att saker och ting rör sig. Inuti kroppen så rör sig livsluften, som gör att vi kan leva, smälta maten, allt det där. Men ahaṅkāra, det är så subtilt så man kan liksom inte ens sätta fingret på det. Intelligens och ego, intelligens och sinne kanske man inte heller direkt kan mäta och väga fysiskt, man kan ändå förstå hur de fungerar.
But det falska egot, Prabhupāda talar om det som en knut. Och en knut i hjärtat, en knut som knyter ihop den andliga och materiella energin.
För Kṛṣṇa så är det liksom inga problem. Ibland säger de: "Varför dyrkar ni en staty?" Men för Kṛṣṇa är det ju inga problem att uppenbara sig i sin, sitt eget element och vara närvarande. Och vi har följt skrifterna, gjort en form som beskrivs i skrifterna, kallat på Kṛṣṇa att acceptera den här formen, och det är inga svårigheter för Kṛṣṇa att acceptera den här formen. Så att vi som inte har förverkligat honom kan, kan dyrka honom och tjäna honom på ett väldigt nära och personligt sätt.
Och ibland när vi talar om personligt och opersonligt, så liksom: "Ja, men vi är så opersonliga, vi är liksom, vi är inte snälla mot varandra och säger god morgon." Och det är klart att det är bra, bra, bra det också, men i yttersta hand så personlighetsfilosofi betyder att vi förstår att Gud är en person, att vi inte fastnar någonstans på vägen, eller begår förseelser när vi liksom inte kan förstå. Det är som sådana här, vad kan man, vad kan man kalla dem, de här born-again ateisterna som, som ibland skriver artiklar om att förr i tiden när folk inte visste någonting så var de tvungna att ta till en personlig Gud för att få någon mening i livet eller för att få folk att göra vad de sa, och de använde det som ett maktmedel. Men nu minsann när vi har uppfunnit, vi kan bygga broar som inte går sönder, och hissar och internet och det ena med det andra, nu behöver vi ingen Gud längre.
Ja, men tala för dig själv. Det är fortfarande så att i yttersta hand så är själen ofullständig utan kontakten med Kṛṣṇa.
And det kan ta ett tag innan man förstår det, för att den här materiella världen, vi brukar jämföra den med en, med en arti- vad, vad är det det heter, med en, med en svårighet?
Virtual reality.
Virtual reality, vad skulle jag göra utan dig? Liksom det, det syns, det finns, vi kan göra saker, men i yttersta hand så liksom om man sitter absorberad i någonting på sin skärm, eller jag har inte, jag har inte ens provat en sådan där virtual reality, men då liksom man vänder sig om och det följer liksom med. Man måste i alla fall plocka av sig det där och gå och äta någonstans eller gå och umgås med sin familj eller någonting. Det är liksom, det är inte på riktigt. Och den materiella världen är i yttersta hand lite grann samma sak, men den är som... multi-user environment. Vi träffar andra levande varelser, vi är på riktigt. Det, man brukar säga att den materiella världen är som en dröm, men det är Mahā-Viṣṇus dröm, så det är en väldigt speciell dröm. Vi är här, vi finns, vi har relationer till varandra. Det är inte det som är problemet. Vi har aktiviteter, vi har planer, det är inte det som är problemet. Problemet är att vi tror att vi hänger ihop med den här materiella världen, att den här knuten, den är så liten så man kan inte ens se den. Det som man, man talar, någonstans finns det en vers där Kṛṣṇa säger, jag tror det är Bhagavad-gītā, otaṁ protaṁ, att han är både varpen och inslaget i väven. Så när man ser ett tyg så tänker man liksom inte så noga på att det består av två, två trådar liksom. Nu är det ett tyg. Så den här världen, allt det här är Kṛṣṇa-energi som hänger ihop på ett såant mystiskt, magiskt sätt att det är svårt å se bortom det hela. Så då behöver vi...
Vad var det för ord?
otaṁ protaṁ.
ota-protaṁ.
ota-protaṁ, okej. Tack. ota-protaṁ.
Så Kṛṣṇa är i bägge delarna, Kṛṣṇa är allting. Så de grova elementen de är hans separated energies, säger han. De levande varelserna vi är också hans energi, men vi är individer, vi är eviga. Evigheten börjar inte någonstans efter döden, evigheten har alltid existerat. Vi har alltid varit de personerna vi är. Nu blev jag så nyfiken, du dök upp idag, eller hur? Du har kommit...
I förrgår.
I förrgår, ja. Är det första gången du är här?
Ja, det är det.
Hoppas du har en trevlig upplevelse av Alnarp folkhögskola.
Tack, det är jättekul att vara här.
Vi, vi skapade någon gång, vad, vad är det det heter, de här vision and mission statement, och vårat vision statement är att Alnarp är ett samhälle som är ett levande exempel på Śrīla Prabhupādas undervisning. Och det vi försöker göra, vi försöker leva efter det här i praktiken så det inte bara är liksom, det är en fantastisk filosofi. Så man kan läsa de här böckerna om och om igen, och, och man får en djupare förståelse, samtidigt som de hänger ihop. De flesta filosofier eller livsåskådningar någonstans så fallerar de liksom. Många av de här utopierna man har, talar om ett fantastiskt utopiskt samhälle, men det finns egentligen inget praktiskt sätt att komma dit, och de försök man har gjort liksom, man försökte skapa kommunism i Sovjetunionen. Man var, man var, kom inte dit, man trodde vi får börja med socialism där staten bestämmer, men meningen är att de små grupperna ska liksom klara sig själva och det ska inte finnas några orättvisor, det ska inte finnas några problem, men man hade inte liksom, man hade liksom inte nog på fötterna att förverkliga det här. Vi har kibbutzer i Israel där man trodde, jag vet inte hur de funkar nu, det finns några kvar, men det var en stor rörelse, där man trodde liksom att vi ska alla vara jämställda, så därför ska alla barnen bo typ som i ett barnhem, för då får de alla samma uppfostran. Det är ju helt absurt. Man behöver den här nära kontakten med föräldrar. Man kan liksom inte, man försöker, man gör en del här man försöker få till det, man gör en del där man försöker få till det, men om man inte har hela bilden, där vi ser hur den här verkliga gemenskapen, den, den uppstår när Kṛṣṇa är i centrum. Om Kṛṣṇa inte står i centrum kommer det alltid att finnas saker som krockar, som som sliter, som som friktion. Och till och med när vi försöker ha Kṛṣṇa i centrum, så blir det friktion ändå för att vi är olika, vi har olika betingelser, vi har olika kultur. Vi dras till Prabhupādas böcker men vi förstår dem från olika håll liksom. Men eftersom Kṛṣṇa är Gud så är det inte bara en process, det är inte bara en filosofi, utan det är Kṛṣṇas personliga hand som han sträcker ut till oss. Så det handlar inte bara om att vi är starka nog att ta den här handen, utan Kṛṣṇas hand den är stark nog att, att lösa allting. Men vi måste ha en viss förståelse, och vi måste ha en viss praktik. Så den här att man snubblar, Prabhupāda han, han brukar få, ha väldigt mycket liksom, jag vet inte om han tycker det är roligt, men han tycker i alla fall att det är fullständigt absurt att man kan ta den här versen, jag ska slå upp den så att jag inte snubblar på orden igen, 9.34, så säger Kṛṣṇa:
man-manā bhava mad-bhakto mad-yājī māṁ namaskuru mām evaiṣyasi yuktvaivam ātmānaṁ mat-parāyaṇah
Så han säger "jag" och "mig" och... sex gånger i den här versen. En vers på fyra rader, han säger "jag" sex gånger. "Engage your mind always in thinking of me," ...ja, det gör det ju så mycket lättare när man kan se Kṛṣṇas form, "become my devotee, offer obeisances to me and worship me. Being completely absorbed in me, surely you will come to me." Och Prabhupāda säger att det finns då folk som tolkar den här versen som att: "Ja, men det är inte till Kṛṣṇa vi ska överlämna oss, it's to the unborn within Kṛṣṇa." Men varför säger han inte det då? Kṛṣṇa vet vad han pratar om. Liksom, vi behöver inte tolka det, det är det mest indirekta sätt vi kan komma, åstadkomma. Vi kan tro på att när Kṛṣṇa säger det här, så menar han det. Det finns eine vers lite tidigare, som... slog upp den någon gång, för att jag lyssnar jättemycket på Prabhupādas ljud, ljudfiler när jag diskar och sådana grejer liksom, så att jag la märke till, den här versen, säger, hör vi inte den nästan hela tiden: janma karma ca me divyam evaṁ yo vetti tattvataḥ tyaktvā dehaṁ punar janma naiti mām eti so ’rjuna. Så jag googlade lite på den. Prabhupāda citerar, den vers han citerar mest, det är Hare Kṛṣṇa-mahamantrat: Hare Kṛṣṇa, Hare Kṛṣṇa, Kṛṣṇa Kṛṣṇa, Hare Hare, Hare Rāma, Hare Rāma, Rāma Rāma, Hare Hare. Nummer två är īśvaraḥ paramaḥ kṛṣṇaḥ sac-cid-ānanda-vigrahaḥ anādir ādir govindaḥ sarva-kāraṇa-kāraṇam. Kṛṣṇa är den högsta härskaren, han är alla orsakers orsak, han är sac-cid-ānanda, han är evig, full av kunskap och lycksalighet, och han är alltid en person. Det är från Brahma-saṁhitā. Och nummer tre det är den här, det är den här: "One who knows the transcendental nature of my appearance and activities does not, upon leaving the body, take his birth again in this material world, but attains my eternal abode, O Arjuna." Så det är inte så att det, det Brahman tog en kropp och utförde handlingar för att få oss att komma lite närmare Brahman. Hans, hans födsel, hans appearance, janma står det där, appearance översätter vi det väl när det gäller Kṛṣṇa, hans uppenbarelse, och hans aktiviteter, de är av transcendental natur. De är inte materiella, det är inget materiellt med Kṛṣṇa. Och förstår man det så behöver man inte återfödas i den här, i den här världen, utan man uppnår Kṛṣṇas eviga boning. Så, det personliga kommer tillbaka hela tiden. Och, och det är väldigt lätt att man tänker att det mystiska och det upphöjda och den djupaste kunskapen ska vara lite så där obegriplig. Men, men varför, liksom? Det, det är väldigt intuitivt. Jag tror att väldigt många har upplevt det, att man har en massa vaga frågor och funderingar och existentiella grubblerier, och så möter man Kṛṣṇa och så faller allting på plats. Och, den här filosofin är väldigt djup. Man märker ju det när, man, också när man lyssnar mycket på Prabhupāda, han är i olika diskussioner med olika personer som kommer från en vedisk bakgrund, eller religiös bakgrund, eller en alla möjliga bakgrunder. Så, han tar liksom, Prabhupādas kunskap tar liksom aldrig slut. Liksom om man vore, jag vet inte, ja, om man vore matte- högsta nivåerna matte, vad heter det, nobelpris matematiker, så skulle man ju liksom inte bli förvirrad av någon annan matematiskt koncept. Men om det kommer någon och diskuterar samhällsbyggnad, så har man inte mycket liksom att komma med. Men, men den här kunskapen om Kṛṣṇa, som, som i yttersta hand man kan acceptera som en väldigt simpel barnatro: "Kṛṣṇa är Gud". Det finns, det finns den här beskrivningen om, det var när Caitanya var ute och reste, så var kom han till någon by där det satt en brahmana som inte kunde läsa. Han var analfabet. Men han satt och läste Bhagavad-gītā i alla fall. Om och om igen satt han och läste Bhagavad-gītā, men han kunde inte läsa. Ibland säger de att han höll den upp och ner, men han var ju inte dum i huvudet, han kunde ju se vilken väg bokstäverna var så, liksom. Men, men han kunde inte läsa bokstäverna. Och han satt med sin Bhagavad-gītā och grät. Och folk drev, skrattade åt honom. Och Herren Caitanya frågade honom vad, vad, vad som var hans grej där. "Ja, min andliga mästare har sagt till mig att jag ska läsa Bhagavad-gītā." "Ja, men du kan ju inte läsa, har vi förstått." "Nej, men jag tittar på den här bilden, av att Kṛṣṇa, Guds Högsta Personlighet, han blir Arjunas vagnsförare, för att ta hand om sin hängivne. Och jag kan inte låta bli, men jag, jag, jag blir så rörd av, av det här liksom." Så han följde sin andliga mästares instruktion, och han närmade sig Kṛṣṇa, och han var så, så, så liksom rörd av Kṛṣṇas närvaro i sin relation till den hängivne, att han liksom, han kunde inte hålla tårarna tillbaka. Så, så att det kan vara en ganska enkel barnatro. Man behöver inte komplicera det, men om man är komplicerad, om man har en komplicerad natur, om man har en filosofisk läggning, så kan man gräva djupare och djupare och djupare. Och det blir inga motsägelser. Det blir ingenting man inte kan ta upp och fråga om, i alla fall inte inom tattva-sfären, tattva-kunskap. Sedan har vi rasa-relationer. Sedan blir det, det kan bli, det är lite konstigt liksom, när vi hör en berättelse om Rādhārāṇī som springer efter en humla, först skäller hon ut humlan och sedan springer hon efter och försöker blidka den här humlan. Vad händer? Liksom, vad händer? Men då är det liksom kärlek, det kan vi också diskutera objektivt, att det inte är något konstigt, men vi kan inte intellektuellt spekulera oss fram till kärlekens yttringar. Men vi kan se att det finns ingen, det finns fortfarande ingen motsägelse. Allting finns, varför finns allting? Kṛṣṇa är Guds Högsta Personlighet, allting är hans energier. I den andliga världen har vi en väldigt harmonisk tillvaro, för där finns inte den här... Det som händer här, ahaṅkāra inte bara förbinder oss med den materiella världen, utan vi försöker sätta oss själva i centrum. Och, och det är inte så konstigt, vi ser saker från våran egen, våran egen synpunkt. Antingen gör man det på ett väldigt grovt egoistiskt sätt att man försöker få egna fördelar, men för det mesta är det ändå så att man, man förstår saker från sin synvinkel. Vi sitter här i Sverige, ett litet fredligt land som vi inte har haft krig på 500, jag vet inte hur länge som helst. Vi har inga krig. 200. Vi, vi är liksom, äldst i Europa tror jag, för att inte ha varit utsatta för några krig. Och tänker: "Ja, men de håller på där i Israel, de skulle bara göra som oss och sätta oss ner och diskutera sakerna förnuftigt, och så skulle de bara lösa det." Och vi kan liksom inte förstå hur djupa de här innärvda naturen är, liksom, mig och mitt och det här har blivit hotat, och det här är min identitet, och därför måste jag, inte vet jag, kriga jättemycket eller fuska lite grann, eller vara lite... I den andliga världen är folk också individer, och det finns, förekommer också vissa... Jag läst någon av de här små verserna liksom, hur, hur gopī-flickorna de dyrkar alltid Rādhārāṇī och, och de har alltid en konflikt med Candrāvalī, för hon har, hon har, det är de andra sidorna. Rādhārāṇī har left-wing gopīs, de är alltid lite så här... Det finns någon berättelse att Rādhārāṇī ibland blir hon så arg på Kṛṣṇa så hon nyper honom i örat. De andra de är väldigt undergivna, de tjänar plikttroget, och det finns en liten konflikt där, men den konflikten betyder ingenting. Den är bara ett sätt att, att höja smaken på hela, hela relationen. Så det är inte de sakerna vi behöver bekymra oss om. Vi behöver inte heller bekymra oss om att vissa hängivna tycker jag deity worship är det viktigaste, och andra tycker att saṅkīrtana är det viktigaste, för Prabhupāda har sagt bägge delarna: "Deity worship is the most important. Book distribution is the most important." Det är liksom inga problem. Så, så därför, vi närmar oss Kṛṣṇa, vi fokuserar på Kṛṣṇa, och hur gör vi det här? Genom att ta, ta instruktioner från en hängiven, genom att tjäna Kṛṣṇa genom en hängiven. För annars blir det väldigt lätt att man, man sitter och har en massa goda idéer, men det är inte så Kṛṣṇa... Liksom när man tjänar någon, för att glädja dem, så vill man ju gärna veta vad det är de vill ha. Så vi lär oss känna Kṛṣṇa genom de hängivna. Det finns, jag har sagt det förut, jag kommer inte ihåg, det var någon sådan där Prabhupāda-līlā, när Prabhupāda var i början, när han var i New York, han var i San Francisco, Amerika svämmade över av vilsna hippies på drift, och de kom dit och hörde att det bästa man har, det ska man offra till Kṛṣṇa, så de kom med sin gamla bebisfilt. För det var någonting de hade ett sentimentalt minne mot, och ville ge till Kṛṣṇa. Och det var ju väldigt fint att de ville överlämna det till Kṛṣṇa, men vad ska vi göra med deras gamla filt? Vad ska Kṛṣṇa ha den till? När vi offrar någonting till Kṛṣṇa så offrar vi någonting nytt och fräscht och fint och så där. Så, så vi lär oss från Kṛṣṇa. Och till att börja med så är detaljerna inte jätte-jätteviktiga. Vi lär oss att sjunga Kṛṣṇas namn, vi lär oss att komma tillsammans med hängivna och sjunga Kṛṣṇas namn, och resten brukar falla på plats efterhand. Och ibland så kommer man till en punkt där man lite grann fastnar, och då kanske man har vissa tvivel, och då är det jätte-jättebra att man tar upp dem, man frågar, man frågar andra så att man inte sitter där och liksom övertygar sig själv om att allting är hopplöst för att man inte själv kan lösa den här knuten. Så, så det är våran Kṛṣṇa. Det var ett ord också jag tänkte, guhyam, "in your heart", guhya in the heart. Man, man skulle kunna ta de här verserna och hålla på och ha seminarier hela veckan alltså, för att det finns så himla mycket. Det är också någonting Kṛṣṇa säger, "the king of knowledge, the king of secrets." Så, så någonting som är i hjärtat det är lite dolt, det är lite gömt. Och bhakti beskrivs också som en hemlighet. Hur är det en hemlighet? Vi går ut på gatorna och skriker: "Här, här är vi! Bhakti! Här är Kṛṣṇa!" Saken är den att om man inte vill förstå Kṛṣṇa, så kommer Kṛṣṇa att låta en glömma det. Det är jättefascinerande. Jag kommer ihåg när jag kom i kontakt med templet, och jag kom hem till mina kompisar som vi brukar sitta på nätterna och spekulera liksom om livet och allting, världen, och säger: "Men här är det! Bhagavad-gītā, Kṛṣṇa." Och de liksom bara, de bara tittade på mig, och jag var så förvånad. But det måste finnas någon slags önskan inifrån oss också för att kunna ta emot Kṛṣṇa. Men genom att vi inte börjar med att hålla... Vi har någonstans i Caitanya-caritāmṛta den här travelling Digvijayī, han reste runt och diskuterade baserat på vedaskrifterna. Och eftersom han hade en nära relation till Sarasvatī, lärdomens gudinna, så övervann han alla. När man, när man diskuterar i vedas så man måste själv vara intelligent, men man måste också kunna vedaskrifterna, man måste kunna tillämpa dem i varje ögonblick. Så när han kom till Navadvīpa, så sa folk i stan att: "Ja, det vore ju pinsamt om vi också förlorade, låt oss göra så att vi skickar fram Nimāi först." För förlorar han mot ett litet barn så kan vi få ta ett, barn, en ung, ung kille, så kan vi ta ett omtag och hitta någon av de äldre. Men det visade sig att han kunde inte diskutera omkull Nimāi Paṇḍita. Och sedan gick han hem och bad till sin Sarasvatī, hur, "hur kunde det bli så här, har du övergett mig?" Och, och hon förklarade för honom, jag kommer inte ihåg om det var i en dröm eller en uppenbarelse, men hon förklarade i alla fall för honom att: "Ja, men jag är också en tjänare till Nimāi, jag kan inte heller diskutera omkull honom." Så, så han kom tillbaka och överlämnade sig. Vart vill jag komma med det här? Jag kommer inte ihåg. Men okej, har man, möter man motstånd på den här nivån av folk som är djupt insatta i filosofiska diskussioner, då finns argumenten här också även om vi själva personligen inte har dem tillgängliga direkt. Men vi börjar, vi studerar Bhagavad-gītā, vi går djupare in i Bhāgavatam, och allting finns där. Och när vi chantar våra rundor med Hare Kṛṣṇa, och när vi utför tjänst, och när vi umgås med de hängivna, så så kommer... Det var det jag ville säga, den här hemligheten. Våra hjärtan kommer att renas. Och i och med att Herren Caitanya och Śrīla Prabhupāda har den här Harināma-saṅkīrtana. Vi går ut och sjunger Hare Kṛṣṇa, vi går ut och distribuerar prasādam, vi går ut och distribuerar böcker. Och varje gång en person kommer i kontakt, lite grann med Kṛṣṇa, lite grann med Kṛṣṇa, så luckras det här, det här täcket runt hjärtat upp lite grann so att själen kan liksom titta fram och se: "Just det, var det inte, var det inte så här det var?" Var det inte så här det var? Så det har vi, vi har den här gåvan av Kṛṣṇamedvetande. Och vi försöker bara förstå den bättre och bättre från olika synvinklar och djupare och djupare, och vi tillämpar den på oss själva, vi tillämpar den i tjänst till Kṛṣṇa via de hängivna, och vi tillämpar den genom att försöka ge den vidare runt, så långt vi, så långt vi når. "And this perfection is the perfection of life." Så. Ja, det var väl ungefär så långt jag kommer med den här versen. Förhoppningsvis kan det finnas någon fråga eller kommentar. Hare Kṛṣṇa.
- Hare Kṛṣṇa.
- Jag har en liten fundering som jag drar mig mot, en liten intressant detalj i Bhagavad-gītā, och det är när Kṛṣṇa talar om de första stegen, karma-yoga, jñāna-yoga, och så vidare. Man ska offra sina frukter och man ska arbeta i en annan hängivenhet, så talar han alltid om sig själv i tredje person. Han talar om den högsta herren. Vilket är intressant, för att när han sedan tar den versen som du nämnde, då är han nära Kṛṣṇa och pratar om, i 18.66 när han säger sarva-dharmān parityajya mām ekaṁ śaraṇaṁ vraja. Då är han väldigt nära Kṛṣṇa. Då talar han om sig själv i första person. Det är en intressant tendens genom hela Bhagavad-gītā. När man närmar sig honom gradvis och med blandade materiella motiv och så, då säger Kṛṣṇa, den högsta herren och, och så vidare. Men sedan när bhakti kommer mer och mer in, då är det mig och då är det jag.
- Okej.
- Det vi läste i 9.4, här säger han också divyam, här pratar han också om mig, mām eti so ’rjuna. Så att det är väl kanske speciellt när han pratar om de här yogametoderna då. Ja. Men, men Bhagavad-gītā ger oss grunderna och som, som du säger, det är lite intressant. För frågor och svar är en sådan essentiell del av, av våra skrifter också. Om Arjuna bara hade sagt till Kṛṣṇa: "Varför ska jag göra det här?" och så Kṛṣṇa bara hade sagt: "Bara gör det, för det säger jag." Eller om Mahārāja Parīkṣit hade frågat: "Vad är en person, vad ska man göra med livet och speciellt inför döden?" och han bara fått svar: "Ja, men bara chanta Hare Kṛṣṇa." Så hade vi inte haft de här böckerna, utan det blir en diskussion, den går fram och tillbaks, den kommer från alla olika synvinklar och så. Och nu kanske vi inte har Kṛṣṇa närvarande, och svara på alla frågor om alla små detaljer i den här komplicerade moderna världen, men vi har i alla fall definitivt grunderna i från, från Bhagavad-gītā och som du säger, vi förstår de här yogametoderna, men vi förstår efterhand mer och mer om Kṛṣṇa personligen. Jaya. Någon... ja.
- Finns en annan vers som spinner vidare på det där om man kollar på 18.62, som är den sista versen som han talar innan han säger att nu har jag gjort det, nu har jag gett dig den här kunskapen och nu får du tänka på det, och så gör du som du önskar. I 62 så säger han: "O scion of Bharata, surrender unto Him utterly. By His grace you will attain transcendental peace, and the supreme and eternal abode." Där pratar han...
- Ja.
- ...i sista versen om Det, och sedan säger han de här två kända verserna på slutet.
- Ja. Och 61 då, īśvaraḥ sarva-bhūtānāṁ. "The Supreme Lord is situated in everyone's heart, O Arjuna, and is directing the wanderings..." Så det är den Honom som han vänder, fortsätter med i 62 där. Ja. Ja, men sanskrit är spännande, och de säger att sanskrit är liksom så pass subtilt, att om man börjar som litet barn så kan man lära sig sanskrit kanske på tolv år, eller så. Och, och det är någonting vi också ser när, ibland ser man ISKCON-hängivna som börjar studera sanskrit, och så kommer de tillbaka och plötsligt så förstår de det här bättre än Prabhupāda. Och så rullar de sig själva ut ur hela Kṛṣṇa-rörelsen för att de är så smarta liksom. Vi hade, jag tror ni fick be honom att flytta, vi hade en sådan palme som plötsligt så satt han där och visste bättre än Prabhupāda för nu kunde han plötsligt sanskrit. Men sanskrit är lite subtilt. Sanskrit, det är bra att läsa verserna och översättningarna så att man får liksom lite grepp och känsla för de här orden. Men, det finns tillfällen då Prabhupādas har översatt en vers på ett sätt som kanske inte har varit typ standard, och så har någon som har kunnat sanskrit sedan mött Prabhupāda och förstått att, nåja, han hade tydligen, han såg lite längre, han gjorde inte fel, han förenklade det inte för att göra en bhaktipunkt liksom, utan han såg bara lite längre hur sanskrit faktiskt fungerade. Men som tur är, som tur är, så har vi dem på engelska och även på svenska och, och de flesta andra språk så vi...
- Ja, det är lite som en vacker blomma som gradvis öppnar sig med tiden, ju mer man läser. Och en annan väldigt intressant och fascinerande aspekt är hur Kṛṣṇa och Arjuna tilltalar varandra med olika namn, Bharata, Parantapa, Kaunteya, och Madhusūdana, och så vidare. Så att de här namnen är ju inte slumpade. I början tycker man, varför är det så mycket olika namn? Men de har ju väldigt stark anknytning till själva kontexten. När till exempel Arjuna är i, i upprörd sinnesstämning så tilltalar han Kṛṣṇa som Madhusūdana. Det var han som dödade demonen Madhu, tvivlets demoner, så då liksom, placerar han en förväntan på Kṛṣṇa, "jag har tvivel, men du kan ju liksom..." Och sedan säger Kṛṣṇa: "Ja, men du som är vinnare av rikedomar, och du som är den armstarke och modige," liksom, "varför ska du..." Så det är ungefär som att säga att: "Ja, okej, IT-killen, du som vet allt om IT-support. Min dator har kraschat," och liksom, så svarar han liksom som till en dator- ...
- Ja.
- ...inte till någon som håller på med några småsaker och så vidare. Så att det är en underbar dialog de har bara genom att tilltala varandra med olika namn.
- Ja. Det är ju också verkligen så att man, man, man tröttnar ju liksom inte. Man läser Bhagavad-gītā en gång till, och så hittar man een liten ny vinkel och så hittar man lite till djup och så hittar man någonting annat som man kanske inte tänkte på första gången. Så det är bra att lära sig det, alltså lär man sig grunderna i Bhagavad-gītā och så behöver man aldrig bli förvirrad mer i resten av sitt liv. Men även när man har ett visst grepp om de här grunderna så kan man fortsätta att läsa den för evigt utan att tröttna. Fantastisk bok, Bhagavad-gītā. Fantastisk bok. Och sedan fortsätter vi i Bhāgavatam, för Bhagavad-gītā liksom, vi har fortfarande folk som kommenterar: "Det är inte till Kṛṣṇa, utan det är till det ofödda inom Kṛṣṇa." För det finns en viss möjlighet, i och med att Bhagavad-gītā är primärt filosofisk. Det finns en viss möjlighet att tolka den på ett såant sätt. Men med Bhāgavatam så går det inte. Det finns ingen som har gjort ett försök att göra en māyāvāda-tolkning på Bhāgavatam, för där springer Kṛṣṇa omkring och beter sig på alla sidorna liksom, och man kan inte förklara bort det, man kommer till en punkt där det inte är så meningsfullt att förklara bort det längre. Och sedan har vi Caitanya-caritāmṛta, och jag har sagt det här förut, men nu har vi lite kanske folk som inte har hört det förut, vi brukar höra att vi ska börja med att studera Bhagavad-gītā, när vi förstår liksom grunderna i Bhagavad-gītā så går vi vidare och läser Śrīmad-Bhāgavatam, och när vi har tagit in Bhāgavatam så kan vi läsa Caitanya-caritāmṛta, som är den bok som beskriver Herren Caitanyas aktiviteter på ett djupt filosofiskt sätt så att man inte kan tro att det bara var någon som gick runt och dansade i byarna, utan man förstår verkligen att det här är Kṛṣṇa, Guds Högsta Personlighet, så ska man läsa efter Bhāgavatam. Men, jag rekommenderar att man fuskar. Jag rekommenderar att man börjar närma sig Caitanya-caritāmṛta innan man är klar. Prabhupāda gjorde det, Prabhupāda tog ett avbrott i översättandet av Bhāgavatam för att hinna få med Caitanya-caritāmṛta innan han slutade. Och Caitanya-caritāmṛta, här hör vi om Kapiladeva, han levde någonstans i, i början av Brahmās liv liksom. Det är miljontals år sedan. Vi hör om Kṛṣṇa som var för 5000 år sedan. Caitanya-caritāmṛta följer vi Herren Caitanya, som är våran senaste uppenbarelse av Kṛṣṇa, liksom hans dagliga liv liksom. Ibland så säger Prabhupāda: "Ja, just det, den här platsen, den ligger om man tar tåget till den här stationen och sedan tar man en riksha fem kilometer norrut, så kommer man dit," liksom. Det finns, vi är i praktiken där. Så att att komma så nära Herren Caitanya när vi försöker praktisera att följa Herren Caitanyas liksom, linje av bhakti, det, det, det skapar en, liksom, det är inte bara teori längre, utan det, det är en personlig relation. Så man får lov att göra det, man får lov att läsa lite Caitanya-caritāmṛta innan man har klarat av hela Bhāgavatam. Men man släpper inte... man tänker inte: "Okej, Bhagavad-gītā, det är för nybörjare, det behöver vi inte läsa." Klart att vi kan läsa Bhagavad-gītā, vi återvänder till våran Bhagavad-gītā, Bhagavad-gītā är underbar. Men så är det också helt underbart att Prabhupāda har öppnat, liksom öppnat fönstret hela vägen till, till Kṛṣṇaloka och till Herren Caitanya. Och som hängiven, det brukar man brukar säga att en hängiven dyrkar Kṛṣṇa, sin iṣṭa-deva, den, den aspekt, den form av Kṛṣṇa som man är attraherad till, och då kommer man till honom när man, när man uppnår sitt fulla, rena hängivenhet efter man lämnar kroppen. Men, vi har fått höra att, att Gauḍīya Vaiṣṇavas som följer Herren Caitanya, vi behöver inte välja mellan Kṛṣṇa och Herren Caitanya. Vi kan vara hos bägge två. Så Kṛṣṇa är helt obegränsad, men vi är inte så begränsade som vi tror, själen är lite mera än vad vi förväntar oss.
Hare Kṛṣṇa.